Bör en rabbin blanda sig i en kristen trosfråga? Det är en fråga jag ställt mig inför skrivandet av dessa rader. Jag har inte kommit fram till ett bra svar, så skulle din uppfattning vara att rabbinen bör hålla sig borta, ber jag dig i all vänlighet att sluta med att läsa denna text.
Skulle din uppfattning vara att rabbinen kanske kan ge ett annat och viktigt perspektiv, ber jag dig att fortsätta läsa. Det vore mig främmande att försöka påverka en kristens tro, men om jag kan bidra till en smula vidsynthet för mänsklighetens bästa, kan det vara värt försöket.
Då kan jag ha gjort rätt som skrivit detta. Men, som sagt, säker är jag inte.
Frågan, som diskuterats i Dagens Nyheter och Dagen och på sociala medier, om de fem stockholmsprästernas debattinlägg om att det kan finnas många vägar till Gud, att det kan finnas mer än en sanning och att de stora världsreligionerna erbjuder olika vägar till samma mål, har upprört många.
Det är intressant att se hur helt sekulära svenskar i världens mest sekulära land, plötsligt efterlyser mer kristen stolthet och en kyrka som vågar stå för sin tro och sina åsikter. Den kritiken bör tas på allvar.
Jag tror att upprördheten inte beror så mycket på påståendet att det finns mer än en sanning, som känslan av att kyrkan skall stå för en kristendom med självförtroende, oavsett om det också finns andra vägar till Gud.
När Gud uppenbarade sig på Sinai berg hördes hans röst inte bara av de människor som var närvarande. 2 Mos 18:1 berättar att Moses svärfar Jetro "hörde" det som hänt Israels folk, lämnade sitt hem och kom för att ansluta sig till dem. I 18:13-26 skildras hur Jetro ser hur besvärligt Mose har det när alla söker honom för att fråga honom om Guds bud.
Av detta drar den judiska traditionen slutsatsen att Bibeln inte är en historisk krönika där allt sker i kronologisk ordning. Det är alldeles uppenbart att buden folket vill ha förklarade är de bud som gavs på Sinai, vilket kommer först senare i texten.
Det Jetro hörde var Guds röst på Sinai. Hela världen hörde rösten. Och alla de som var närvarande vid Sinai förstod det Gud sa på sina olika sätt. Därför finns det en sanning, Guds sanning, men lika många olika uttolkningar som antalet människor som var närvarande vid Sinai.
Därför säger Talmud, på många olika ställen där helt motsatta åsikter framförs, att båda åsikterna är Guds ord. Att vi inte kan försanthålla två stridande åsikter är en sak. Det beror på vår begränsade fattningsförmåga. För Gud kan däremot båda åsikterna vara lika sanna.
När det gäller olika religioner ger oss 1 Mos 14:18 en intressant inblick. Melkisedek beskrivs som "präst åt Gud den högste". Detta trots att Bibeln framställer Abraham som människan som levde i ett särskilt förbund med Gud. Uppenbarligen fanns det också andra människor som levde i relation till Gud.
Vägarna till Gud är alltså många och 1700-talsrabbinen Chaim ben Attar sträcker sig så långt att han skriver att Gud hör även avgudadyrkares böner. Avguderi är visserligen en styggelse, men Guds förbarmande omfattar alla människor som vänder sig till Honom. Innerst inne inser avgudadyrkaren att Gud är något mycket större än den gubbe av trä eller sten hon tillber.
Gud har skapat alla jordens människor och riktar inte sin kärlek blott till den del av mänskligheten som tillhör en viss religion. 1000-talsrabbinen Salomo ben Isak skriver att alla människor som levt ett rättfärdigt liv, oavsett religion, kommer till himlen.
1100-talsrabbinen Moses Maimonides trodde inte på vare sig Jesus eller Muhammed. Men trots det var han helt öppen för deras och för kristendomens och islams betydelse. Han skriver, i min något fria svenska översättning:
”Skaparens planer har människan ingen kraft att förstå. Ty Hans vägar är inte våra vägar och Hans tankar är inte våra tankar. Jesus av Nasaret och Ismaeliten Muhammed som uppstod efter honom har båda kommit för att bereda väg för befrielsen, för att förbättra världen och föra mänskligheten närmre Gud. Genom dem får mänskligheten hopp om den slutliga befrielsen, kunskap om Bibeln och dess föreskrifter. De avlägsna folken får genom deras enkla budskap större insikt och massornas hjärtan närmar sig Gud. Den absoluta sanningen är avskaffad i vår tid att det kan finnas många sanningar, men i tidens fullkomnande kommer de fördolda hemligheterna att slutligen avslöjas.”
Om vi vandrar våra olika vägar, fast övertygade om att vi äger sanningen, kan vi samtidigt inse att andra har sina sanningar.
Det innebär inte alls att man måste lägga sig platt inför andras religiösa tro, utan vi kan i stället var för sig stå upp i stolthet för våra respektive olika traditioner och olika vägar till Gud. Följer vi de vägarna, så möts vi en dag.
Dan Korn, ortodox rabbin i Manchester