Det var präster i Storkyrkan som satte igång den senaste debatten om den kristna trons möte med andra religioner. Deras utspel har väckt stor oro – och en del glädje – på olika håll. För mig ter sig debatten som en storm i ett vattenglas, men framför allt visar den på stor oklarhet och brist på logik.
Det är sorgligt när skribenter i stora dagstidningar börjar tala om att ”allting flyter i Svenska kyrkan” (SvD 23/8), och att ”Svenska kyrkan har tappat tron på sin egen tro” (Sydsvenskan 24/8).
Tyvärr är detta ingen nyhet. Så har ju diskussionen gått i åratal. Men tolkningen av Nathan Söderblom är i slutändan felaktig. Han ville svetsa ihop kristna kyrkor och samfund, inte blanda ihop religionerna. Att han kunde tala om att alla religioner är på väg till Gud är verkligen inte detsamma som att Gud själv inte kan ha olika vägar, i sin nåd och outgrundliga kärlek. Det är upp till Gud, ingenting vi människor kan föregripa eller räkna ut.
Vi ska alltså ha den största respekt för varandra men inte blanda ihop korten i en populistisk strävan att vara toleranta och "öppna". Det är absolut inga problem med öppna samtal och gemensamt arbete för fred och försoning på alla möjliga sätt. Det är den ena sidan: religionsdialog, ärligt och förtroendefullt. Det kan i och för sig leda långt till människors bästa i ett gott samhälle.
Men det leder inte till gemensamma gudstjänster. Detta är den andra sidan. Det går inte att hålla en ”regelrätt” kristen gudstjänst, om man måste undvika att tala om Jesus. Reflektera kring frågor om fred och försoning är helt klart en kallelse också för kyrkan men inte i gudstjänstens form.
Nathan Söderblom såg alla religioner som händer utsträckta mot Gud, vilket inte betyder att alla religioner är lika bra. Det är just den sortens relativism som blir alltmer vanlig.
Jag tror att Gud säkert på olika sätt kan möta dessa händer, men vi som kristna tror på Jesus som Guds särskilda hand utsträckt till oss människor. Det kan vi inte kompromissa om.
Vad Gud sedan gör med andra religioner och alla ärliga och övertygade människor i de olika sammanhangen, det kan vi tryggt lämna i hans hand.
Detta är väl inte så konstigt utan välgörande enkelt. Det är ju bara att tänka på vad vi talar om. Alltså: skilj på dialoger, hur långtgående som helst, och gudstjänster. Skilj på kärlekshandlingar och trons uttryck i gudstjänst och bön.
Därför tror jag inte vi ska experimentera med att försöka flytta gränserna ut i den religiösa allmänningen, till exempel genom att upplåta församlingshem eller andra kyrkliga lokaler. Det finns säkert andra ställen att erbjuda för muslimernas fredagsbön.
Vi kan kanske påverka kommuner och föreningar att ställa upp med lokaler, eller hur vi annars kan visa vår goda vilja och omsorg om människor. Det är ingen som vinner på religionsblandning eller synkretism.
När har till exempel en kristen församling fått erbjudande om att få fira nattvard i en moské?
Kjell Ove Nilsson, domprost emeritus