Man kan vara kristen och nationalist

David Nyström undrar var omsorgen och öppenheten tagit vägen inom svensk kristenhet när allt fler öppet sympatiserar med Sverigedemokraterna (Dagen 28/8). Han ser nostalgiskt tillbaka på delar av sin barndoms kristenhet som han menar är i förändring till det sämre. Jag tolkar hans inlägg som att han menar att man inte kan vara kristen och nationalistiskt lagd. Nyström sätter ett likhetstecken mellan kristen bekännelse och ultraliberal invandringspolitik.

Jag finner inget motsatsförhållande mellan min kristna tro och kärleken till mitt fosterland. Det är snarare Sveriges socialistiska idéologiska arv som motsätter sig nationalism, än bibeln som faktiskt tydligt deklarerar att Gud själv fastställt våra gränser och vart alla folk ska bo (Apg 17:26). Det multikulturella samhället presenterades av Olof Palme långt innan världen stod i brand, som ett alternativ till Sverige som en kristen nation. Därmed ett drag i likhet med andra, att försvaga kristendomens inflytande i vårt land. Redan på 1970-talet införde den då sittande socialistiska regeringen med Olof Palme i spetsen en ändring i Sveriges grundlag, till att Sverige i stället för att vara ett kristet land, ska vara ett mångkulturellt samhälle. Så här sa Olof Palme senare i Dagens Nyheter 1985:

“Naturligtvis är det mångkulturella samhället en revolution. Den är oundviklig. Men eftersom jag är reformist vill jag att denna revolution skall ske gradvis”.

Under de senaste fyrtio åren har denna revolution genomförts gradvis utan nämnvärda protester, framför allt inte från kristet håll. När teologer som Nyström reagera på nationalism färgad av vårt kristna kulturarv, är det bara att post mortem gratulera Olof Palme för en framgångsrik revolution.

När vi som nation nu ser de negativa konsekvenserna av Palmes ”mångkulturella revolution” och undergrävandet av vårt kristna kulturarv, vore det bättre vi samtalade om detta än värna om politisk korrekthet inom kristenheten. Vi må ha våra frågetecken kring Sverigedemokraternas politik eller ännu större frågetecken kring ett parti med Kristus i partinamnet. Vilka partier som hamnat allra längst bort från vår kristna värdegrund tål numera att på allvar diskuteras.

Nyström har fel i analysen att vi kristna som sympatiserar med SD skulle vara mindre överlåtna, tappat tron och engagemanget eller blivit misstänksamma mot behövande. Stödet för Sverigedemokraterna har i stället vuxit fram ur en befogad misstänksamhet mot övriga partiers misslyckande att faktiskt hjälpa dem som behöver hjälp och samtidigt sålla bort välfärdsturism och medborgarskap på felaktiga grunder. Procentuellt sett, utslaget över en lite längre tidsperiod, är andelen flyktingar anlända till Sverige en mindre del av invandringen. Bland mina SD-vänner känner jag ingen som hyser agg mot dem som verkligen flyr krigshärjade länder utan önskar främst dra i handbromsen för annan typ av invandring. Här blandas ofta begreppen ihop i den infekterade invandringsdebatten och alla invandrare får plötsligt benämningen flykting.

Att Sverige tillsammans med Tyskland tar emot större delen nyanlända, oavsett skäl, är ohållbart i längden. Det handlar om sunt förnuft och lättare kunskaper i nationalekonomi, snarare än bristande empati för utsatta. Övriga EU-länder kommer aldrig att ta sitt ansvar så länge de inte behöver det. Således blir jag personligen mer skrämd av Nyströms naivitet och bristande intresse för vårt lands bästa, än en växande skara väljares uppvaknande inför en katastrofal invandrings- och integrationspolitik sista decennierna.

Daniel Forslund, Aletheia Blogg & Tankesmedja