När man studerar kartor med landsgränser tenderar västerlänningen att se nationalstatsgränser i Mellanöstern och Afrika som någorlunda givna.
Medan västerländska nationalstater växt fram under århundraden och fått något av ett slags naturlighet över sig, inte minst en, om än med vissa undantag, acceptans bland befolkningarna, har de länder varifrån människor i dag flyr konstruerats över befolkningarnas huvuden. Där västerlänningen tittar på världskartan och ser landsgränser, ser ofta befolkningarna i dessa länder inte vad vi ser. Helt enkelt för att man inte lägger samma vikt vid gränserna.
Länder som Syrien, Irak, Libanon, Libyen och många fler är historiskt sett nya konstruktioner. De har inte uppstått ur ett lokalt behov eller med folklig förankring, utan är skapade av utomstående "landsarkitekter" utan någon djupare insikt om vilka som bebor områdena. Många människor i länder som Libyen, Irak, Syrien, Libanon identifierar sig inte i första hand med nationen. De flesta har sin identitet i den klan och/eller religiösa grupp man tillhör. Inom de uppräknade länderna bor också en rad olika etniska grupper. De är därefter organiserade via klaner, den sociala enhet som är den mest betydande i dessa länder.
Dessutom; de landsgränser som en gång drogs upp splittrade ofta klanerna. Många är i dag transnationella, inom samma klan kan många vara medborgare i olika länder. Det finns klaner som har medlemmar i både Syrien, Irak, Saudiarabien och Libanon och/eller i andra länder.
När lojaliteten i första hand står till den utvidgade familjen och inte till nationen är det svårt att skapa en känsla och solidaritet för nationsbyggande. Det sociala kontraktet, det kitt som finns mellan staten och medborgarna i liberala rättsstater, lyser där med sin frånvaro. I stället är dessa segmenterade och en djup misstänksamhet finns ständigt närvarande mellan olika grupper och gentemot staten.
Libyen till exempel, varifrån vi sannolikt kan vänta nästa stora flyktingström, bildades 1949 och är en typisk teknokratisk konstruktion. I kaoset efter andra världskriget röstade den nybildade världsorganisationen FN för att bilda en ny självständig stat. Tre regioner, Tripolitania, det vill säga Tripoli och omgivande områden, Cyrenaica, som täcker de östliga delarna och Fezzan, den södra delen, slogs samman till ett nytt land – Libyen.
En stat bildades utan något uttryckligt önskemål från de primärt klanbaserade grupperingar med starka nomadiska rötter som bodde i området. Snarare var det tvärtom. Människor som starkt har sin identitet i en klan tenderar visa stor misstänksamhet gentemot en centralmakt och att utsträcka tilliten bortanför sin egen grupp. Varför skulle de frivilligt uppgå i något större, i en stat, och därigenom ge upp det självbestämmande de har inom den egna gruppen?
Muammar al-Gaddafi, född och uppväxt i öknen i en nomadfamilj, styrde i 42 år över den unga nationen. Han tillhörde den ganska obetydliga klanen Gaddafi, men med list lyckades han och hans klan ta makten över staten i en militärkupp mot landets första regent – kung Idris. Med stor kunskap och medvetenhet om hur klansamhällen fungerar förmådde Gaddafi under många år hålla de olika klan-grupperingarna i schack, inte minst genom att skapa en allians med klanerna; Awlad, Sliman, Gaddafi, Magarha, Hasouna, Tarhoun och Warshefana. Samarbetande klaner belönades, grupperingar som inte fogade sig i nationsbygget frystes inte bara ut. Han statuerade exempel genom offentliga avrättningar och lyckades på så vis länge tysta upprorsmakare.
Det är ingen tillfällighet att Gaddafi, vilket lät fullkomligt absurt i västerlänningens öron, ständigt hävdade att Libyen var en stat utan ledning. I stället en massornas stat. Eller, som han sa i en intervju av Stina Dabrowski 1990: ”Det finns ingen opposition i ett land med folkligt system. Opposition riktas mot en regering och Libyen har ingen.”
Så gott som varje land som är skapat efter avkolonialiseringen är konstruktioner utan hänseende till vilka som bor där. Oftast har en av landets klaner tagit makten över staten, inte sällan i allians med andra klaner vars medlemmar ges företräde till betydelsefulla och inkomstbringande positioner i landet. Så har det sett ut i Saddam Husseins Irak, i Siad Barres Somalia, i Assads Syrien och i det nämnda exemplet med Libyen.
När karismatiska ledare i flera av dessa länder som med ofattbar brutalitet lyckats hålla de skiftande grupperingarna i schack nu störtas i det som har kallats den "Arabiska Våren", med bistånd från Väst, uppstår ett maktvakuum. Och en brutal kamp om makten över staten inleds.
Västvärldens omedvetenhet om statsbyggandets komponenter, varav tillit, tid och inte sällan tillfälligheter utgör några, har varit och är stor. Det har fått konsekvenser för befolkningarna i mellanösterns dysfunktionella stater. Liksom för väst i form av stora flyktingströmmar.
Frågan är; när freden en dag kommer och kartan ska ritas om, vad har vi då lärt?
Per Brinkemo, författare till boken ”Mellan klan och stat”