12 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Dags att stoppa religionsbytet

Alla kyrkorna i det nu sekulariserade Europa utmanas att återvända till sitt uppdrag: Att erbjuda Jesus som världens frälsare. Det skriver Biörn Fjärstedt, biskop­ emeritus, Visby.

Hur går ett religionsbyte till, inte individens men en hel folkgemenskaps, en nations eller en kontinents? Det har hänt. Östra medelhavsområdet blev kristet efter att ha präglats av ett flertal religionsformer; grekisk, egyptisk, flera orientaliska. Blomstrande kyrkogemenskaper fanns i Mindre Asien, Syrien, Kappadokien, Armenien, Georgien och Nordafrika. Så föll de samman för den arabisk-muslimska framfarten. Det blev bara fickor av det kristna kvar.

Sydamerika blev kristet, erövrat av conquistadorerna och portugisiska och spanska missionärer. Filippinerna likaså. I Sydkorea tycks ett religionsbyte till kristendomen vara på gång. I Kina möjligen likaså.

Europa kristnades i en process, som tog många hundra år och så effektiv att resultatet framstod som ”the Christendom”, kristenheten helt enkelt.

Efter franska revolutionen har det vänt så att en sekulariseringsvåg sköljt över kontinenten och särskilt dess norra del från Tjeckien till Tyskland, stora delar av Frankrike och England. Skandinavien är hårt drabbat.

Hur går sådant till? Hur ser ett religionsskifte ut? Den gamla tron undergrävs genom inbrytningar utifrån men framför allt upplösning inifrån. Kyrkorna i Mellanöstern och Nordafrika var försvagade till följd av politiska uppbindningar och revirkamper­ sinsemellan. Åtskilliga gick den nya makten och religionen till mötes.

I Kina sökte Mao Zedong medvetet bryta ned den gamla Konfutseanismen och ersätta den med kommunism. Det gick inte. I stället talas det nu om ”Christianity fever” (kristendomsfeber).

Vad händer i Sverige? Den kristna trostraditionen förlorar snabbt mark. En återgång till det som var, den svenska folkkyrkan eller så, förefaller utesluten. Det har uppstått en flört med islam och kanske buddhism. Biskopen i Stockholm talade om att ta ned korset i sjömanskyrkan och låta utmärka riktningen mot Mecka.

Ska vi inte vara generösa mot människor med annan tro? Jovisst! Men inte utan att samtidigt vara tydliga med att skälet för den kristna trons själva existensberättigande­ är att vittna om Jesus som Messias, Guds utvalde i världen. ”Han och ingen annan”, som det sjungs i en psalm. Kristen tro är den allmänneliga, katolska, kyrkans tro, inte allmänningens.

I ett halvsekel har Kyrkornas världsråd haft en kommission för dialog med människor av annan tro och noggrant arbetat igenom hur det ska förstås. Riktlinjer har tagits fram för vad som är möjligt och inte möjligt.

Själv var jag under tjugo år med i kommissionen, de sista tio åren som dess ordförande. Men inte en enda gång har Svenska kyrkan, eller Missionskyrkan som också var med, efterfrågat­ min eller kommissionens erfarenhet och expertis.

I stället har en grupp präster i Stockholms domkyrka aktualiserat nattstånden liberalteologi och skrivit en DN-artikel med förslag att tona ned de kristna anspråken och i stället öppna för tanken att andra religioner väl så bra kan leda fram till Gud. Men utan preciseringar underminerar detta den kristna trons ärende och påskyndar ett folkligt religionsskifte.

Men allt kan väl inte rymmas i en DN-artikel? Nej, men saken kräver också ett långt mer gediget arbete. Det är svåra frågor. Det räcker inte med att tycka det ena eller det andra. Det krävs kunskap.

Att ta till knepet att föreslå att det som står i Johannes­evangeliet om Jesus som vägen till Fadern är lagt i apostelns mun är för billigt och dålig bibelvetenskap, även om också ärkebiskopen varit inne på samma spår.

Det är allmänt känt, och konstaterat, att lödigheten i såväl svenskkyrkligt som frikyrkligt gudstjänstfirande på många håll är borta. Särskilt gäller det den söndagliga predikan. I alltför många frikyrkor har det märgfyllda ersatts av underhållning. I stället för de Heliga skrifternas läsning och utläggning projiceras sånger av skiftande karaktär upp på väggen som föda för tron. Sådant förbereder ett religionsskifte, vare sig det nu blir till en total sekularisering med gudlöshet som norm likt i de totalitära samhällssystemen eller till en annan religion, islam, buddhism eller annan, Islamiska staten rent av.

Måste det gå den vägen? Nej, det har hänt att kristen tro repat sig likt när Cluny-rörelsen från 800-talet fick ny sav att stiga i det gamla kyrkoträdet i Europa.

Då var kyrkorna nästan helt insnärjda av politiska kompromisser med feodalismen­ och därmed förlamade. Den östliga kristenheten med Konstantinopel­ som centrum hade varit i fara en gång tidigare på 300-talet när ett villospår, arianismen, som lärde att Kristus inte var Gud hade tagit över. Men helt oväntat gjorde den nyvalde patriarken ett annat vägval och ledde kyrkan tillbaka till det som var hennes unika uppdrag: Att erbjuda Jesus som världens frälsare.

Alla kyrkorna i det nu sekulariserade Europa utmanas. När påven Johannes Paulus 1989 kom till Norden, var det för att gemensamt söka återvinna Europas själ. Därför är det så sorgligt att de svenska kyrkorna tagit avstånd från ekumeniken med den sydeuropeiska, katolska kristenheten. Men det kan kanske vända.

Fler artiklar från Debatt