Ulf Ekmans märkliga vändning

Några kända personer från skilda protestantiska sammanhang har under senare år lämnat sina församlingar med motiveringen att de nu hittat hem och funnit ro i den enda kyrka där sanningens fullhet finns. I den nyliga intervjun med paret Ulf och Birgitta Ekman (Dagen 4/11) framgår det att det i deras fall skett under omvärderingsperiod på 10–15 år.

En tidigare pingstpastor och flitig bloggare har under hösten berättat om sin resa från väckelse­kristendom till R­omersk Katolska kyrkan (RKK) med i stort sett samma motiveringsgrund. I båda fallen verkar stötestenen vara den s­tora mångfald av olika riktningar som finns inom protestantismen. I skottgluggen placeras framför allt Luther och protestantismen som, hävdar Ulf Ekman, lett till söndring i Kristi kropp och utgör en bidragande orsak till att sekulära krafter vinner terräng.

Det finns en sida hos Ulf Ekman som inte förändrats i och med steget över till katolicism, nämligen hans arrogans gent­emot dem som för närvarande finns på andra sidan i förhållande till hans egen tro. Följande ord från honom är minst sagt anmärkningsvärda: "Vi har en protestantisk utveckling där gudstjänstformen mer liknar allsång på Skansen än tempeltjänsten." Finns det någon som på fullt allvar mer än Ulf Ekman tycker att RKK:s liturgiska gudstjänster har fler lik­heter med nytestamentlig kristen gudstjänstform än den protestantiska? Att den katolska i viss mån påminner om den gammal­testamentliga är obestridligt, men det är knappast något att eftersträva. Urkyrkans samman­komster däremot hade inget gemensamt med GT:s tempeltjänst.

I paketet, som konvertiterna måste svälja helt och fullt, ingår RKK:s syn på mariadogmen, helgonvördnad, påveämbetets giltighet, transsubstantiationsläran, med mera. De historiska kyrkomötena sägs vara beviset på att endast Rom anförtrotts bevarandet av evangeliets sanningar. Finns det historiska skäl som talar för RKK:s anspråk?

Låt oss börja med historiens viktigaste kyrkomöte som också kallas apostlamötet i Jerusalem. Skildringen i Apostlagärningarnas 15:e kapitel gör för alltid slut på den vilja som finns hos olika grupper att göra frälsningens väg näst intill oframkomlig. Hur befriande är det inte att läsa Petrus ord: ”Varför vill ni då utmana Gud och lägga ett sådant ok på lärjungarnas axlar som varken våra fäder eller vi själva har orkat bära? Nej, vi tror att det är genom Herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de (hedningarna)” (v 10-11). Den enda frälsningsgrund som apostlamötet fastslog var ett renat hjärta som erhölls genom tro på Jesus Kristus.

Efter detta första möte följer sex viktiga kyrkomöten: Nicea år 325, Konstantinopel år 381, Efesos år 431, Kalcedon år 451, Konstantinopel år 563, Konstantinopel år 869. I dessa så kallade ekumeniska koncilier deltog sammanlagt 1109 biskopar.

Värt att notera är att endast 19 biskopar kom från någon västkyrka medan 1090 kom från östkyrkorna. Detta måste innebära att inflytandet från den kyrka som fanns i Rom var i det närmaste obefintligt under de första århundradena. Anspråket på att vara den ”kyrka som Jesus Kristus grundade och som sägs vara nödvändig för frälsningen” kan åtminstone inte vara den Romersk katolska. Östkyrkornas förkrossande antal biskopar vid kyrkomötena måste ha vägt betydligt tyngre än ett fåtal västbiskopar vid avgörandet av viktiga lärofrågor och formandet av kanon.

Den största söndringen av Kristi kropp ägde rum år 1054. Vem orsakade den? Helt avgörande var romkyrkans anspråk på överhöghet vilket ledde österns ortodoxa kyrkor till brytningen med Rom.

Den lutherska reformationen kan betraktas som den andra stora historiska kyrkosplittringen. Var den nödvändig? För bara något årtionde sedan fanns knappast någon som ifrågasatte reformationens goda frukter inom svensk kristenhet. Det är chockerande att läsa Ekmans omdöme om den protestantism han själv för inte så länge sedan var en del av. Oblygt hävdar han att dess företrädare skulle representera "söndring", "själviskhet", orsaka "djupa skilje­linjer" och "obibliskhet".

Visst fanns det fog för en kyrko­splittring i början på 1500-talet. Tack vare reformationen fick kristenheten på nytt upp ögonen för apostlamötets i Jerusalem viktigaste beslut: frälsning genom tron allena. Det är nu hög tid för Sveriges kristenhet att på nytt fördjupa sig i några av reformationens landvinningar, till exempel i betydelsen av Skriften allena och det Allmänna prästadömet.

Erling Medefjord