Erling Medefjord skrev en artikel i vilken han är upprörd över Ulf Ekman och en icke namngiven flitig bloggare och före detta pingstpastor och deras väg till katolsk tro (Dagen 18/11). Eftersom jag inbillar mig att det är mig han åsyftar, så skriver jag detta genmäle.
Jag tror, Medefjord, att ditt huvudproblem är att du tolkar kyrkohistorien och Bibeln för närsynt och anakronistiskt. Du utgår ifrån den nuvarande situationen av splittring i otaliga samfund och fria församlingar som om det vore den normala och självklara utgångspunkten som inte behöver försvaras, och utifrån det läser du Bibeln och kyrkohistorien. Det leder till att du projicerar nutidens samfundstänkande bakåt i tiden. Det är därför du har svårt med den Katolska kyrkans anspråk om sig själv att vara den kyrka som Jesus Kristus grundade – för hur kan ett av hundratals samfund komma med sådana absoluta anspråk!
Men ur historisk synvinkel borde du se det tvärtom. Det är splittringen som måste förklaras och försvaras. Från apostlarnas tid och fram till den stora schismen mellan väst och öst år 1054, fanns det i stort bara en enda kyrka – den kyrka som hade alla de sju stora fornkyrkliga koncilierna som började med Nicea 325 och slutade med Nicea 787 (hur man än ser på andra avknoppningar). Den leddes av biskopar i apostolisk succession. Och Petrus efterträdare i Rom var den främste i rang.
Du försöker göra en affär av att andelen biskopar från väst som deltog i dessa kyrkomöten var liten, och du vill därmed säga att påvens inflytande var litet och att därmed Katolska kyrkans anspråk om sig själv vilar på svag grund. Här projicerar du nutida samfundstänkande in i fornkyrkan! Så kan man inte göra. Dels var ju alla dessa koncilier katolska i ordets alla bemärkelser – det var den odelade katolska kyrkan som höll dem. Och alla biskopar som deltog var därför katolska biskopar, även om de kom från öst. Dels var det alltid den påvliga linjen som segrade. Det hände ofta på denna tid att olika biskopar och patriarker förfäktade läror som med tiden skulle fördömas som heresier; dock aldrig påvarna i Rom. De drev alltid den lära som skulle komma att slås fast som den rätta. Denna period av koncilier är därför för katoliker ett starkt argument för den katolska synen på påveämbetet.
Det som sedan hände 1054, var helt enkelt att biskoparna i den östra delen av kristenheten bröt med den katolska enheten och gemenskapen med petrusämbetet i Rom och gick sin egen väg. Det är långt mer inblandat i detta, än bara teologi. Bland annat politiska skäl. Kejsarmakten hade ett stort inflytande i öst. Dock har denna schism aldrig accepterats som slutgiltig av någondera parten.
1500-talets protestantiska reformation var en värre splittring. Då blev kyrkan inte bara delad, utan fragmentariserad. Då började den situation som vi lever i nu och som du utgår ifrån som om den vore en självklar nytestamentlig utgångspunkt, som dina läsglasögon. Då gick hela länder och regioner under sina furstars ledning ut i schism på grundval av nya läror (bland annat Skriften allena och rättfärdiggörelsen genom tron allena) och förkastade både petrusämbetet och delar av Kyrkans lära och hamnade utanför den apostoliska successionen. Och de höll fast vid detta trots reformkonciliets i Trient klargöranden i de frågor som diskuterades.
Ur detta historiska perspektiv är den Katolska kyrkans syn på sig själv helt logisk. Alla andra grupper har nämligen någon gång i tiden direkt eller indirekt avsöndrat sig från den kyrka som Jesus Kristus grundade och vars enhet manifesteras i att den leds av Petrus, och hans efterträdare. Det är de som bryter sig loss från denna enda Kropp/Kyrka under Petrus och förkastar delar av läran, som måste försvara och legitimera det man gjort.
När man sedan avsöndrar sig från dem som avsöndrat sig i led efter led, blir man med tiden alltmer främmande för det som historien så tydligt visar upp - att urkyrkan var katolsk till lära och gudstjänst! Man är fortfarande kristna och Gud kan verka, men man saknar så mycket.
Mikael Karlendal
