Wallströms fientlighet mot Israel

Frågorna har varit många sedan utrikesminister Margot Wallströms insats i riksdags­debatten om de palestinska kniv­attackerna mot civila israeler. I ett märkligt resonemang talade utrikesministern om att "r­esponsen inte får bli sådan att det blir fråga om utomrättsliga avrättningar".

Anklagelser om utomrättslig­a avrättningar som brutal och oproportionerlig respons brukar används för att svartmåla Israel. Sanningen är att israelisk polis som öppnar eld mot brutala gärningsmän gör det för att förhindra fler mord och skydd­a allmänheten. I det här avseendet agerar israelisk polis på samma sätt som exempelvis den svenska polisen gjorde vid skoldådet nyligen i Trollhättan.

Att de israeliska reaktionerna på Wallströms uttalande har varit starka är mot bakgrund av detta logiskt och fullt begripligt. Än mer begripligt blir det i ljuset av den svenska utrikesministerns oblyga försök att i efterhand bortförklara sin egen oskicklighet med uttalanden om att den israeliska regeringen medvetet missförstår och misstolkar det hon säger.

Sedan mitten av september i år har 22 israeler dödats och 215 skadats till följd av det som inte kan kallas något annat än terrorism. Totalt handlar det om 88 attacker vars uppenbara syfte är att skapa oro och sprida skräck bland civilbefolkningen. Människor i Jerusalem och andra drabbade städer lever sedan knivattackerna inleddes med en växande oro för nytt våld och nya angrepp.

De palestinska gärningsmännen som genom knivdåden sprider mänskligt lidande och död är inte sällan starkt indoktrinerade av antiisraelisk och antisemitisk propaganda. Ansvarig för denna ständigt pågående propaganda och för officiella uttalanden som underblåser terrordåden är den palestinska ledningen och ytterst president Mahmoud Abbas.

Pliktskyldigt tar han avstånd från våldet i västliga medier samtidigt som uttalanden avsedda för den egna befolkningen slår an en annan ton. Genom palestinska webbsidor och vid personliga besök hemma hos gärningsmännens anhöriga rättfärdigar den palestinske presidenten knivattackerna och göder hatet mot Israel.

Av någon anledning väljer Sveriges utrikesminister att konsekvent bortse från den palestinska ledningens dubbelspel och svek. I det mönster av Israel­fientlighet som framträder i Wallströms uttalanden och agerande rationaliseras de fakta bort som avslöjar bristande palestinskt ansvarstagande och ett svekfullt ledarskap.

Så är det i uttalandet om utomrättsliga avrättningar, så är det med jämförelsen mellan den israelisk-palestinska konflikten och terrorattackerna i Paris och så är det i det villkorslösa svenska erkännandet av en palestinsk stat.

Föreställningen att Israel är roten till det onda medan den palestinska ledningen består av oskyldiga offer är osann, men den är också kontraproduktiv om det politiska målet är ett framförhandlat fredsavtal och en tvåstatslösning.

Till bilden av den svenska utrikesministerns fientlighet mot Israel hör också uppfattningen att ockupationen av palestinska områden är orsaken till merparten av Mellanösterns problem och konflikter. Av den anledningen har Margot Wallström varit pådrivande för åtgärder som på olika sätt slår mot Israel.

Så är det exempelvis med EU:s just genomförda regelverk för konsumentmärkning av varor från israeliska bosättningar. Runt om i världen finns över 200 omtvistade områden där liknande sanktioner skulle kunna vidtas från EU:s sida, men det är Israel som Wallström och hennes meningsfränder vill peka ut. Syftet är att skurkstämpla och internationellt isolera israelerna på grund av den sittande regeringens bosättningspolitik.

Detta sker i en tid och i ett sammanhang där världens demokratier står inför allvarliga säkerhetshot från Islamiska staten och internationell terroris­m. När samarbete och samförstånd mellan länder och folk är viktigare än på mycket länge bidrar den svenska utrikesministerns agerande till polarisering och ökad instabilitet.

Detta skadar Sverige och svenska intressen, osäkerheten om svensk Mellanösternpolitik ökar i omvärlden, möjligheterna begränsas när det gäller att spela en konstruktiv roll i arbetet för fred och mänskliga rättigheter.

Därför krävs nu förändring. Relativisering och ensidighet måste ersättas av insikten om att Mellanösterns enda demokrati aldrig kan vara ett större problem än terrorismen och diktaturerna som omger landet.

Sker inte detta är förtroendet för Margot Wallström som svensk utrikesminister förbrukat.

Lars Adaktusson, (KD) Europaparlamentariker