Christina Halldorf, leg psykoterapeut, gav ì mina ögon ett kryptiskt svar till signaturen "Ensam man" (Dagen 29 december, med rubriken "Jag är ensam ännu en nyårsafton").
Om uttrycket tillåts tycker jag att Christina Halldorf gick ”som katten runt en het gröt”, genom att inte komma med några konkreta förslag på åtgärder som skulle erbjuda singlar gemenskap under storhelgerna men även vid andra tillfällen.
Det som saknas, är neutrala mötesplatser där vi kan umgås med andra singlar under trevlig former och på lika villkor.
Så länge som företrädare för kristenheten inte kan nalkas det här problemet på ett seriöst sätt, utan att raljera över den som ger utrycka för att det saknas fungerande mötesplatser för ofrivilligt ensamstående, kommer inget att förändras. En början så god som någon kan vara att ta av sig skygglapparna och erkänna att problemet existerar.
Frågan är om den ödmjukheten finns hos det andliga ledarskapet.
Kan det vara så att singlar inte bara diskrimineras, utan också utestängs från den sociala gemenskapen med anledning av den särställning som familjen har fått?
Singlarna har fått betala priset för den "parhysteri" som är så djupt förankrat i våra församlingar utifrån gällande norm.
Hur många singlar i Kristi kropp som upplever ett utanförskap på grund av sitt civilstånd och vilka konsekvenser det har fått, vet bara Gud.
Gifta par som tillhör frikyrkan bör fråga sig om de på sin fritid, utanför kyrkans väggar, umgås med några trossyskon som lever i ett ensamhushåll, Den statistiken riskerar att bli mycket nedslående.
Mona Lundin,
Bjästa