En konstnär, författare eller musikskapare är på ett sätt ett prisma genom vilken tidens alla strålar fokuseras och gör verkligheten mer verklig för oss som tar del av hans eller hennes verk.
Kreativiteten, nedlagd i oss i skapelsen – vi är ju Guds, den store kreatörens, avbild – blir hos de stora konstnärerna ofta till något omistligt. Vi känner igen oss inför deras verk, utan att kanske alla gånger kunna förklara varför. Genom dem strömmar livet som vi alla delar, men deras återspegling av det gör våra egna liv tydligare.
När en av vår tids stora kreativa gestalter, David Bowie, nu gått ur tiden blir det tomt på den plats som varit hans under så många år. Och vi som på olika sätt, mer eller mindre, följt och fascinerats av hans verk känner ett stilla vemod.
David Bowie var ett av dessa prismor som skickligt fokuserade den tid han levde i, så länge han levde. Naturligtvis kan en del av hans uttryck kännas främmande för oss som delar kyrkans liv och tro. Men det som han gestaltade kan just därför vara till gagn för oss, för att hjälpa oss att bättre förstå vår samtid.
"Life on Mars", till exempel, en av Bowies tidiga klassiker från albumet "Hunky Dory" (klassat som ett av de hundra bästa i vår tid) är en text, till suverän musik, om något som då (1971) liksom nu är mångas erfarenhet. Alienationen, viljan att höra till men ändå inte passa in, gestaltas i en rik text med referenser till all ytlig meningslöshet som omger oss. Det ges ingen djupkontakt med det verkliga liv som måste finnas, och frågan ställs, både ironiskt och smärtsamt: Is there life on Mars, finns det liv på Mars? Finns det någonstans ett liv värt namnet?
Och kanske är det den frågan David Bowie, liksom andra stora artister, hela tiden jonglerat med för att hitta de grepp som håller allt igång. Ofta har han använt sig själv som konstverk – inte bara sitt verbala och musikaliska uttryck utan hela hans person, i olika roller, Ziggy Stardust som ett exempel. Vilket liv är mitt, vilket är vårt? Där finns den suggestivt tragiska "Five Years" som redan då (1972) skildrade hur världen går mot sin undergång: Vi har fem år kvar. Vid inspelningen (sägs det, och det hörs) grät Bowie – med en konstnärs hela inlevelse.
Och för att ta ett kliv till nutiden är "Lazarus" från albumet Blackstar som blev hans sista, en allvarsamt, halvt ironisk kommentar till liv och död och livet därefter. Videon är i sig ett mörkt litet mästerverk. Och de bibliska referenserna kan man fundera över liksom i "Blackstar" där en korsfästelsescen glimtar till i videon. Vad menar han, vad handlar det om?
Bara detta som några exempel, ur ett rikt konstnärskap. Mycket mer finns att hämta ur hans efterlämnade verk, för den som så vill. Inte för svaren, men för frågorna.
Med David Bowie har en unik röst tystnat. En som några av oss kommer att sakna, och andra kanske inte alls notera att den inte längre finns där.
Men här finns det – för oss alla som rör oss i kyrkans, kristenhetens led – en fråga som ändå känns angelägen.
Vi vill förstå en samtid, vi vill nå en samtid vi själva är en del av. Och goda följeslagare finns för att hjälpa oss en bit på vägen.
Men vare sig vi nu tillhör dem som beundrat just David Bowie eller inte kan vi fråga oss vilka konstnärer och skapande människor ur våra egna led som med samma ärlighet och tydlighet kan gestalta samtiden? Och vilka finns som kan förmedla det som är vårt unika ärende: Tron, hoppet och kärleken?
Vem kan, utan att förfalla till det platta och sökta, återge tidens färger men ändå samtidigt ge dem den ton som är trons? Ger vi skapande unga människor i våra sammanhang det utrymme som behövs hos oss – så att inte bara den goda lovsången kan höras, men också brustenhetens klanger? Just för att tydliggöra frågorna – men också för att kunna lägga till trons varma grundackord. Det som allt ändå vilar på.
Tomas Söderhjelm, pensionerad präst, Svenska kyrkan