Vad krävs för att någon ska vända bort blicken när denne ser en människa be om en peng? Vet ni det? Jag har funderat många gånger på det. Och så har jag undrat över vad det är som gör att vissa inte har mod att se en behövande människa i ögonen? För är det inte besynnerligt när man väljer att vara blind för dem som ingenting har?
Och jag har frågat mig, vad tänker den som med sin hand bönfaller om en slant? Säkert tänker denne på sin familj, och kanhända på alla de andra som befinner sig i samma besvärliga belägenhet. Men förmodligen också på någonting annat. Som sitt eget människovärde. Ja, vad är dennes människovärde?
Och då undrar jag, blir inte människovärdet alltid angripet av den nödställde själv? För att inte nämna av alla dem som väljer att öppet stirra på denne? Men värst blir nog människovärdet angripet av dem som vänder bort blicken, av dem som inte låtsas om att den utblottade sträckt fram sin bedjande hand.
Så frågan kvarstår. Vad krävs för att vända bort blicken när man ser en människa be om en peng? Kyla, är mitt svar. Ty jag finner inget annat svar. Den kyla som får den som ser bort att inte känna någon empati.
Den kyla som långsamt vidgar tomrummet i själen hos den som har ett tillbommat hjärta. Den kyla som tränger bort det som ger människan en mening i tillvaron, nämligen kärleken som är så svår att förklara, men som sätter allt i rörelse och som får en att se den andre.
Alldeles riktigt. Kyla är mitt svar. Om det är jag fullkomligt övertygad. För kyla är brist på värme. Och värme är det som krävs för att det som vi har inom oss ska bli levande. För att det ska bli mänskligt. Och den som bejakar det – att bli mänsklig – kommer att begripa att ingen väljer att bli fattig, ingen väljer att bli utsatt för en främlings kyla och ingen väljer att ifrågasätta sitt eget människovärde.
Melker Garay