13 april 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Illa underbyggd kätterianklagelse

Den allmänna tilltron till naturvetenskapen som yttersta garant för sanningen är knappast hotad.

I ett debattinlägg i Dagens Nyheter 11 januari riktar fyra framstående forskare och debattörer en skarp kritik mot Skolverket och den nya läroplanen. Ståndpunkten backas även upp i en ledare av Carl-Johan von Seth som har ett liknande tema. Ifrågasättandet bygger på att styrdokumentet anses underbygga utbredningen av en relativistisk kunskapssyn som i sin tur riskerar att öppna dörrarna för pseudoteorier som religiösa föreställningar om en gudomlig skapelse.

Oavsett från vilket håll man ser saken ligger det någonting donquijotiskt över den anförda kritiken.

Författarnas uppfattning grundar sig av allt att döma i att de utmaningar som under 1900-talet riktats mot vissa mer kompromisslösa utfästelser om naturvetenskapens överlägsenhet, nu också i viss mening tycks återspeglas i den kunskapssyn grundskolans läroplan förmedlar.

Utan att vilja ifrågasätta de berömvärda avsikter som ligger bakom författarnas kritik, eller de uppenbara bekymmer som en total relativism skulle medföra, skulle jag hävda att deras reaktion är en smula överdriven.

Det må vara sant att en inte obetydlig minoritet av svenska folket till exempel intresserar sig för astrologi, att en relativt stor andel av befolkningen bekänner sig till en eller annan religiös tradition, eller att många, vilket nu tagit sig uttryck i grundskolans läroplan, uppfattar naturvetenskapens auktoritet som begränsad.

Men den allmänna tilltron till naturvetenskapen som yttersta garant för sanningen är knappast hotad. Scientismen, uppfattningen att naturvetenskapen kan lösa alla våra teoretiska och praktiska problem i det mänskliga tillståndet, och mer eller mindre ofiltrerat beskriver världen som den verkligen är, är dessvärre nära nog en lika grundläggande del av den moderna västerländska livsåskådningsmiljön som det demokratiska idealet eller tilliten till det ständiga framåtskridandet. Att skolan helt och hållet skulle ha övergivit den vetenskapliga metoden och blivit relativistisk i och med avståndstagandet från en extrem variant av scientismen, liknar därför en illa underbyggd kätterianklagelse. Precis som läraren i det anförda exemplet säger är självfallet inte den filosofiskt rigorösa skapelsetanken felaktig. Den står heller inte i någon nödvändig konflikt med naturvetenskapliga teorier och praktik.

Därmed inte sagt att kätterianklagelser alltid är av ondo. Skulle en militant sanningsrelativism verkligen vara på intåg i samhället hade jag i egenskap av kristen realist varit den förste att ställa mig på barrikaderna tillsammans med författarkvartetten, men jag tror att vi har långt kvar innan den faran föreligger.

Skillnaderna mellan ett tillstånd präglat av uppfattningen att det inte finns några beständiga sanningar över huvud taget, och en situation där vi helt enkelt använder oss av en mångfald kunskapstraditioner för att lösa de problem vi möter i våra liv och i våra samhällen gör nämligen en sådan slutsats otrolig.

1900-talets relativistiska tendenser beror inte på någon bristande tillit till rationellt tänkande. De är tvärtom en produkt av en överdriven eller abnorm sådan, av ett sekulariserat upplysningsarv som lösgjort förnuftet från sin naturliga strävan i sökandet efter det högsta, det goda och det gudomliga, och i stället upphöjt dess sönderdelande blick till ett mål i sig, som till slut kommit att riktas tillbaka mot förnuftet självt.

Ståndpunkten att det existerar giltiga beskrivningar av verkligheten som inte är tillgängliga för naturvetenskapen är dock inte relativism. Den utgör tvärtemot scientismen ett förnuftigt bejakande av såväl naturvetenskapens egenart som vår omvärlds närmast ofattbara komplexitet, dess rikedomar och möjligheter.

De goda nyheterna är att naturvetenskapen inte behöver skyddas av scientismen eller andra pseudovetenskapliga ideologier. Den kan och bör stå på egna ben och egna meriter.

Avslutningsvis måste jag uttala min respekt för artikelförfattarnas principfasthet och intentioner, men avvaktar att dra min egen lans i just den här striden, åtminstone innan väderkvarnarna på allvar börjar se hotfulla ut.

Johan Eddebo,

doktorand i religionsfilosofi vid Uppsala universitet

Fler artiklar från Debatt