Höj rösten, Svenska kyrkan!

Saknar Svenska kyrkan solidaritet med de förtryckta kristna? Det känns konstigt att ens behöva ställa frågan, men tyvärr är den befogad. Denna kritik har lyfts fram av allt fler den senaste tiden.

Det största och mest inflytelserika kristna samfundet i vårt land tycks brista i empati med de kristna i världen som förtrycks eller de som diskrimineras och förföljs på landets asylboenden, även om de gärna vill hävda motsatsen i olika uttalanden.

I realiteten är det dock mer sannolikt att dess företrädare med ärkebiskopen Antje Jackelén i spetsen skriver debattinlägg för att uppmärksamma palestiniernas vardag och lidande, än att få höra eller läsa kraftfulla fördömanden av kristnas lidande i världen.

I kristendomens ursprungsområde pågår i dag ett regelrätt folkmord, nyligen erkänt av EU-parlamentet tack vare hårt arbete av politiker som Lars Adaktusson och organisationen A demand for action.

I undersökning efter undersökning och i rapport efter rapport ser vi klart och tydligt hur det förkommer ett systematiskt förtryck mot kristna av olika bakgrunder och etniciteter. Oavsett hudton, oavsett politiska preferenser, ekonomiska förutsättningar, utbildningsnivå, kön eller för den delen sexuell läggning. Enbart den kristna tron och den identitet som den medför är skäl nog för att de ska diskrimineras, förtryckas, fördrivas och i värsta scenario även dödas.

Men Svenska kyrkans företrädare har haft förvånansvärt svårt att kännas vid det.

För några veckor sedan uppmärksammades Förintelsens dag till minne av det fasansfulla försöket till total utrotning av en etnoreligiös grupp, judarna. Allt judiskt – såväl människor, tro och kultur – skulle förintas för alltid.

Samma dag som dessa historiska händelser uppmärksammades rapporterade International christian concern, en organisation som övervakar förtryck mot kristna runt om i världen, om attacker i Indien, Mellanöstern och Afrika.

Nazisternas vilja att systematiskt utrota och rycka undan allt judiskt upprepas nu alltså mot de kristna i Mellanöstern. Kvinnor våldtas eller i likhet med sina yazidiska systrar säljs till ett liv av slaveri och ett ovisst öde. Människor fördrivs ifrån sina hem. Kyrkor, kloster och andra helgedomar förstörs. Stad efter stad och by efter by töms på sin kristna befolkning, ovärderliga religiösa artefakter och skrifter bränns eller förstörs för all framtid.

I islamisters, och andra antikristna krafters, strävan efter att utrota de kristna folkslagens existens i området angrips även de nationella och kulturella monument som en gång byggdes av de kristna assyrier/syrianers hedniska och förkristna förfäder, som i fallet med Nimrod i Irak.

Det är djupt beklagligt att Svenska kyrkan i likhet med andra delar av etablissemanget infekterats med en politisk korrekthet där man varken vill, vågar eller kan lyfta upp det faktum att kristna är världens mest förföljda religiösa grupp.

En anledning till kyrkans reservation och bristande fördömande verkar vara en rädsla för att underblåsa antimuslimska känslor i samhället (utifrån att mycket av förtrycket sker i muslimska nationer). Det tycks åtminstone så när man läser ärkebiskopens debattinlägg i Dagens Nyheter (11 februari) där hon hävdade att diskussionen kring de kristnas situation försvåras av det ”islamfientliga tankekomplexet”.

Kanske borde kyrkan vända sig till kristendomens grundare och finna lite mer mod? Jesus var inte politiskt korrekt utan snarare politisk rättvis. Att lyfta fram, belysa, erkänna och fördöma ett förtryck mot sina medmänniskor skall aldrig vägas i politisk korrekta överväganden. I dag, mer än någonsin, är handling mer värdefullt än tomma ord, bortförklaringar eller försvarande.

Under tiden som du läst detta debattinlägg är risken stor att ännu en kristen människa har dödats, enbart på grund av sin tro. Ännu ett liv som inte fick leva klart.

Vi kan inte vara tysta inför det som sker, och det borde inte Svenska kyrkan heller kunna vara.

Simon Matte, lärare i religions­vetenskap och historia