Kristen bekännelse bryts ner

En vecka före påsk skrev Åke Bonnier en debattartikel om att "Gud är bortom alla världens religioner" (Dagen 18 mars).

Med all respekt för andra religioner kan man konstatera att detta aldrig varit de kristnas syn. Ett exempel på hur kristenheten förstår sig själv finns i svensk psalm 605. ”Gud bor i ett ljus dit ingen kan gå. Gud kan vi ej se och inte förstå. Men han kommer hit. Han vill vara här. Så bli han ett barn som Maria bär.”

Det är detta barn som i sitt anspråk på att uppenbara Gud i sin egen person blir till både en glädjekälla för sina lärjungar och så provocerande att han måste avlivas.

På torsdagen i den första stilla veckan inleder Jesus nattvardsfirandet på jorden. Det förefaller den kvällen vara en sådan atmosfär att det för lärjungarna är läge att ställa mänsklighetens yttersta fråga, den om att få se Gud. "Visa oss Fadern", säger Filippos. Jesus svarar: "Den som har sett mig har sett Fadern".

Några timmar senare, i gryningen till långfredagen, säger översteprästen till den tillfånga­tagne Jesus: ” ’Jag besvär dig vid den levande Gudens namn att säga om du är Guds son.’ Jesus­ svarade: ’Du har själv sagt det. Men jag säger er: efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himmelens skyar. ’Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: ’Han har hädat’ ” (Matt 26:63-65).

Läs mer: Åke Bonnier: Allt gott kommer från Gud

Det finns i den laddade påskveckan inslag av hur Gud kommer nära som är helt unika bland världens religioner. Man kan tro på dem eller inte. Men evangeliet beskriver en person som efter korsfästelsen och uppståndelsen är av sådant slag att lärjungen Tomas tvivlaren inför honom utbrister: ”Min Herre och min Gud”.

Denna bekännelse är hjärtat i den kristna tron. Den har kommit över läpparna på oräkneliga martyrer som hellre dött än förnekat sin tro på Jesus som Gud. Den har varit hoppet inför döden bland människor över hela jorden. Den har gett folken bärande mening och djup glädje.

Nu bryts denna bekännelse ner. Inifrån Svenska kyrkan själv. Bedrövelsen är stor, men Bonnier gläder sig över ”att centrala kristna trosfrågor debatteras i det offentliga rummet”. Och så kommer han med del två i sin nya – ja vad skall man kalla det – livsåskådningsteori (Dagen 31 mars).

Åke Bonnier är visserligen, efter­ tillrättavisningar han fått, noga med att tala om Jesus som Gud, men ändå kommer påståendet tillbaka som en självklarhet: Gud är större än alla religioner.

Bekymmersamt blir det med Anden. Anden är verksam utanför­ kyrkans ramar, skriver Bonnier. Det är okontroversiellt. Men när han hävdar att det innebär att Anden är verksam i andra religioner tornar frågorna upp sig.

Läs mer: Alla behöver Jesus, Bonnier!

Hur vet Bonnier det? Vad gör Anden med de människor som i så fall möter Gud i andra religioner? Gäller det alla religioner eller bara de som Svenska kyrkan gillar? Möter Anden i asatron?

Den i särklass viktigaste information om Anden kommer från Jesus i Bibeln. Jesus säger att Anden sänds av Fadern som svar på Jesu egen bön. Han säger att Anden skall visa människor vem Jesus är och hjälpa oss tro på Jesus.

Martin Luther är glasklar i katekesen: ”Jag tror att jag inte med mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre eller komma till honom. Det är den helige Ande som har kallat mig med evangelium, … såsom han kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och behåller och bevarar henne hos Jesus Kristus i en rätt tro.” Jag har aldrig hört att den helige Ande kallar människor någon annanstans.

Det är ledsamt att biskoparna allt mer glider från att vara kristna ledare, gärna med goda relationer till andra religioners ledare, till att göra sig till självutnämnda talespersoner för världens samtliga religioner. Är det förankrat någonstans? Varifrån­ kommer denna – om jag vågar fråga – förmätna kallelse?

Nu sker i Svenska kyrkan det som sedan 1960-talet kallats­ paradigmskifte. Ett paradigm­skifte innebär att tankemönster inom till exempel en gemenskap­ på ett radikalt sätt byts ut.

Det finns något revolutionerande i detta. Det framgår av titeln på den bok som gjorde begreppet känt: ”De vetenskapliga revolutionernas struktur”. När paradigmskifte genomförs förklenas gärna de gamla tankemönstren. Den som inte följer med framställs som efterbliven och intolerant.

Läs mer: Kunskap om en enda väg

Bonniers tankar är i linje med Västeråsbiskopen Mikael Mogren som före påsk skrev att den tid är slut när kyrkan ligger mitt i byn (Dalarnas tidningar 9 mars). I framtiden kommer kyrkan att ligga vid torget, tillsammans med moskén och synagogan, skrev han.

Paradigmskiftet märks också i Svenska kyrkans lednings oförmåga att fördöma folkmordet på kristna i Mellanöstern. Det nya paradigmet lämnar inte företräde för den kristna trons folk. Däremot bleknar personen Jesus och namnet Jesus bort. Det allmänna ”Gud” passar bättre.

Paradigmskiftet sker nu i de protestantiska kyrkorna i västvärlden, men inte i Afrika eller Asien. Inte i de karismatiska rörelserna, inte i Katolska kyrkan och absolut inte i den ortodoxa kyrkofamiljen. Men är det förankrat bland de protestantiska kyrkornas medlemmar? Jag är tveksam.

Bo Brander, präst och teologie­ doktor