Samvetsfrihet även i inomkatolska frågor

Femton internationellt kända katolska företrädare – präster, ordenssystrar och två biskopar – som alla på olika sätt blivit trakasserade, kritiserade och bestraffade av Vatikanens Troskongregation har skrivit ett brev till påven och prefekten för Troskongreationen, kardinal Müller. I det kräver de reformer i Katolska kyrkans medeltida sätt att hantera läromässiga strider och konflikter. Brevskrivarna pekar på avsaknad av mänskliga rättigheter, ansvar och transparens som omvärlden förväntar sig att en kristen gemenskap tillämpar och som Katolska kyrkan kräver av sekulära organisationer.

Katoliken Montesquieus maktdelningslära från mitten av 1700-talet har fortfarande inte slagit rot inom katolskt rättsmedvetande och praxis och Troskongregationen kan därför fortfarande agera som undersökare, åklagare och domare under ett och samma tak. Den ödesdigra konsekvensen blir samma rättsosäkerhet för dagens misstänkta heretiker som under medeltidens Inkvisition i vilken Troskongregationen har sina rötter. Den misstänkte har inte heller i dag laglig möjlighet att personligen komma till tals och försvara sig eller överklaga sitt ärende.

Heresi i katolsk samtidskontext rör sig mestadels kring åsikter om kvinnliga ämbetsbärare, kvinnors sexuella och reproduktiva hälsa och samkönades jämställdhet. Den mest kände av brevskrivarna är 78-årige före detta ordensprästen och människorättsaktivisten Roy Bourgeois som avkragats och exkommunicerats på grund av sitt aktiva stöd till en katolsk kvinna som ille­galt låtit sig prästvigas. Det inadekvata priset rimmar illa med Katolska kyrkans betoning av samvetets överhöghet som i praktiken visar sig gälla, det vill säga vara gratis, bara så länge det går hand i hand med Läroämbetets lära.

Det är inte bara Troskongregationens metoder som kräver reformer i respekt för den individuelles samvetsfrihet utan även det insynsskyddade förfaringssättet att utnämna katolska biskopar. Det främsta kriteriet att komma i fråga som biskopskandidat är väldokumenterat kvinnoprästmotstånd. På så vis kan biskopskollegialiteten inom den universella Katolska kyrkan mot kvinnliga ämbetsbärare ständigt hålla sig på hundra procent samtidigt som präster av motsatt uppfattning aldrig kan bli biskopar men riskera att av Troskongregationen dömas ut som dissidenter om de utnyttjar sin samvetsfrihet.

Med tanke på den iver och det starka engagemang som olika katolska företrädare i Sverige visar upp så fort samvetsfrihet i samband med vårdpersonal och abort är på dagordningen i Sverige är tystnaden talande så fort samvetsfrihet kopplas till inomkatols­ka arbetsmiljöfrågor.

Irène Nordgren