När bränns Tolkiens böcker?

Av rädsla för att kränka minoriteter pågår i dag en självcensur i Sverige i en oroande omfattning. Senast framför skarprättaren ser vi Jan Lööf som tecknat jazzmusiker på ett sätt som tydligen givit självaste Bonnierkoncernen rysningar. Kortsiktigt kan det tyckas klokt att man ska undvika att kränka andra.

Men vad ska man göra, som förläggare eller samhälle, om något verk ändå lyckas kränka en individ eller minoritet? Är det samhällets invånare som ska bestämma vad det är de vill läsa, och förlagen sköta tillgången, eller ska ideologiska aktörer på sociala nätverk få ges utrymme att bestämma vad befolkningen ska få ha tillgång till?

Läs mer: Hur kan vi leva med oss själva?

Den kränkta minoritetens diktatur, där allt görs för att undvika att någon blir kränkt, är en väldigt begränsad och tråkig dystopi. Letar man bara tillräckligt noga, kan man hitta fel hos allt och alla.

I stället för att sträva efter ett samhälle där man tar bort allt som kan kränka, borde man sträva efter ett inklusivt samhälle­, där man i stället för att belöna lättkränkthet, tillåter att alla får plats, även om de har annorlunda världsbild och åsikter­. Ingen minoritet tillåts förtrycka och censurera en annan.

Om vi inte står upp för och försvarar författares rätt att uttrycka sig, och folks rätt till verk som de efterfrågar, kommer vi i en förlängning även förlora vår tids största mästerverk. Texter som JRR Tolkiens ”Sagan om ringen”, en av de mest älskade texterna i historien, ligger i farozonen.

Att Tolkien var nyskapande är inget nytt. Att han använde berättelsen för att förmedla kristna värderingar till sekulariserade läsare är mindre känt. Att han använde sin tids konflikter och stereotypa bilder är om än mindre diskuterat. Men det är svårt att förneka hans förskönande beskrivning av vanligt enkelt folk från den engelska landsbygden, som fått stå modell för hoberna. Hans kärlek till det fornnordiska, och dess mytologiska tradition, genomsyrar nästan allt han skriver om. Det syns i Rohans ryttare, och hos de högburna alverna, som porträtteras som stolta, långa, blonda och goda. Själva världen döpte han till Midgård.

Gandalf själv är hämtad från en lång tradition av mästare, med förlagor i Oden, Merlin och självaste Jesus, som leder den läsande, via huvudfigurerna, längs den långa och smala vägen, via självförnekelse och självoffer, till den slutgiltiga frigörelsen och ondskans försakelse. ”Vägen”, är som bekant ett av de äldsta namnen på den proto-kristna rörelsen, innan den identifierade sig själv som ”kristen”.

Mer kontroversiellt blir det, när man tittar på många av de andra figurerna som Tolkien skriver om. Dvärgarnas huvudrike byggdes på berget Moria, men övergavs efter att de av girighet grävt för djupt och väckt en djupt sovande ondska. Men namnet Moria är inte valt av en slump. Det var på berget Moria Abraham blev ombedd att offra sin son Isak. Det var också där som kung Solomon byggde det första templet. Liknelsen med Tolkiens Moria kan tyckas uppenbar.

Man kan lätt anta att Tolkien använde den judiska befolkningen, som han såg väldigt mycket upp till, och de stereotypa beskrivningar som fanns om dem, och fortfarande finns, som mall när han gestaltade dvärgarna. De beskrivs som rika och ibland giriga, hårdföra, egensinniga, duktiga hantverkare och handelsmän, intresserade av guld och diamanter. De hade dessutom förlorat sitt hemland och levde i landsflykt.

Än mer kontroversiellt blir det när man tittar på fienderna i Tolkiens böcker. De goda kommer från nordväst, och ondskans centrum ligger i sydost. Orcherna är fula och förvridna, och talar ett gutturalt språk som beskrivs som fult. Deras favoritvapen är kroksablar. De är också allierade med mörkhyade människor som kommer från ökenländer i södern. Liknelsen med Mellanöstern och Nordafrika, som hade setts som Europas plåga sedan 700-talet, är svår att missa. Arabiska tycks ha stått modell för det svarta språket, och finska för alvernas språk. Tolkien verkar ha illustrerat kampen mellan gott och ont, som kampen mellan de ljusa, europeiska folkslagen, mot de mörka, moriska folkslagen. Kan det bli mer kontroversiellt och stereotypt än så, med dagens mått mätt?

Så frågan är: När kommer Tolkiens böcker brännas? För det måste rimligtvis vara konsekvensen av dagens hysteri och självcensur, om man vore konsekvent. Alternativet är att förlag morskar upp sig överlag, och börjar hantera mobbar på sociala nätverk för vad de är: Storm i vattenglas.

Peter Waher, systemarkitekt