Svenska kyrkans Israelsvek

Vad som mer än något annat kännetecknar många artiklar som rör Israel och är författade­ av ledande företrädare för Svenska kyrkan är frånvaron av strävan efter varje form av balans och nyansering. Detta är ett mönster som vi har sett länge.

Alla krav, fördömanden och påtryckningar riktas endast mot Israel medan all den dödliga terror och hatpropaganda landet utsätts för – nu senast vid den fruktansvärda terrorattacken i Tel Aviv – ignoreras totalt.

I slående kontrast till det israeliska samhällets öppna, fria och inkluderande karaktär står verkligheten under palestinska myndigheten. Där existerar inte åsikts- eller yttrandefrihet, religionsfrihet, en fri press eller demokratiska samhällsstrukturer. Samtidigt behandlas kvinnor som andra klassens medborgare både på Västbanken och i Gaza.

Medan det snart inte längre finns några kristna över huvud taget på de palestinska områdena har den kristna befolkningen i Israel – som enda land i Mellan­östern – stadigt ökat de senaste 50 åren.

För Svenska kyrkan, nu senast med prästen Anna Karin Hammar i spetsen (Dagen 24 maj samt 3 juni), saknar allt detta intresse. I stället för att ta den israeliska religionspluralismen till föredöme, söker kyrkan varje tillfälle till också den mest obefogade kritik.

Samtidigt väljer alltså kyrkan att konsekvent bortse­ från palestinsk terrorism och den oerhörda antisemitismen. Opinionsundersökningar visar att över 90 procent av palestinierna hyser antisemitiska åsikter medan två tredjedelar också stöder terrorism.

Den antisemitiska hetsen i offentlig­ diskurs, media och skolor är dagligt förekommande och unga palestinier uppfostras aktivt till att hata judar, förneka staten Israels existensberättigande och se upp till terrorister som förebilder. I skolpjäser får barnen spela upp scener med exempelvis knivattacker mot civila­ israeler.

Palestinska myndigheten tillsammans med Hamas-styret i Gaza har indoktrinerat hela generationer med judehat och våldsglorifiering. Detta förefaller emellertid inte bekymra Svenska kyrkan och dess representanter. Den dödsbringande terrorism som israeler och judar i staten Israel varit måltavla för under decennier, också långt innan statens grundande eller någon senare 'ockupation', saknar tydligen intresse för Svenska kyrkans företrädare.

De automatiska hänvisningarna till en mycket selektiv tolkning av ’internationell rätt’ har blivit ett mantra och ett redskap för kyrkan att nå den på förhand givna slutsatsen – Israel är alltid förövaren. Samma internationella rätt saknar dock tydligen tillämpning på terrorns offer i Israel, eller förövarna från Västbanken och Gaza.

Det är den palestinska terrorismen som är själva orsaken till de påtvingade israeliska säkerhets- och självförsvarsåtgärderna. Att palestinierna inte har någon egen stat beror­ på att det palestinska ledarskapet åren 1937, 1947, 2000 och senast 2008 avvisat en sådan möjlighet. Om det således är det palestinska­ folket som man bekymrar­ sig om, bör kritiken i första hand riktas mot det palestinska­ ledarskapet.

Men det är emellertid uppenbart inte palestiniernas välbefinnande som primärt upptar Svenska kyrkan och representanter som Anna Karin Hammar. Det centrala blir att inte försitta något tillfälle att angripa den judiska staten Israel­, oavsett omständigheterna. Ständiga attacker som tydligen­ svarar mot ett djupt liggande behov. För att inte se detta mönster krävs verkligen moralisk förblindelse.

Isaac Bachman,

Israels ambassadör i Sverige