År 2016 kommer kanske att gå till historien som ett brytningsår när det gäller relationen romersk-katolsk och evangelisk tro. Påven kommer till Sverige, inbjuden av Lutherska världsförbundet (!), och då är det inte konstigt att debatten kring romersk-katolskt och evangeliskt blir intensiv. Låt mig först säga att i detta gäller att fortsätta älska katoliker, och förstå att de inte är lika med kyrkosystemet. Men också att vi måste kunna ha raka samtal om teologi.
Därför är det tråkigt när Lucas Eriksson som läst min bok ”Guds Ord räcker” menar att jag vilseleder (!) läsaren (Dagen 6 september). Andra katoliker har välkomnat den. Och jag välkomnar kritik inför nya upplagor och översättningar. Det mesta han tar upp är dock tolkningsfrågor och som jag visar nedan håller inte hans argument.
Lucas Eriksson tycker inte boken gynnar en dialog, och att jag skulle vilseleda är ju en ganska grov anklagelse. Dialog måste bygga på sanning. Redan de citat jag anför från katekesen är tillräckliga för att visa att romersk-katolsk tro bygger på efterbiblisk tradition och det tycks vara här Lucas Eriksson har problem. Som nykonvertit står han väl för att romersk-katolska kyrkan är den enda Kyrkan, att påven är Kristi ställföreträdare, att man kan be till Maria?
Men nu till punkterna. Apokryfernas antal kan räknas på olika sätt. Det är riktigt att de sju är de hela böcker som Trientkonciliet la till som en andra kanon (Tobit, Judit, Visheten, Syrak, Baruk med Jeremias bön, 1–2 Mackabeerboken), men man kan också räkna tilläggen: tillägg till Ester, tre tillägg till Daniel som separata skrifter vilket gör elva, alltså 77 skrifter. Tilläggen finns i latinska eller grekiska men inte i den hebreiska Bibeln.
Lucas Eriksson själv läser mig tyvärr inte alltid korrekt. Jag skriver faktiskt att Irenaeus hänvisar till församlingen i Rom (sid 93), och jag nämner att densamme också hävdar en apostolisk lärosuccession (sid 113: ”I den av gnostiker och andra heretiker attackerade kyrkan kring år 200 var denna lärosuccession ett nödvändigt kriterium”). Irenaeus ser ju hotet från gnostiker som hävdar muntliga läror och emot dessa ställer han upp den apostoliska traditionen. Alltså inte den tradition där romersk-katolska särläror finns, utan Skriften och det trosinnehåll som gavs åt apostlarna och autentiskt fördes vidare genom den apostoliska lärosuccessionen.
Romersk-katolsk syn på tradition menar att Skrift och tradition tillsammans är Guds Ord och kan på så sätt legitimera efterbibliska läror som de om påven och Maria. Men Irenaeus legitimerar inte efterapostolisk tradition utan apostolisk, det vill säga grundläggande det vi har i Skriften! Jag tycker romerska katoliker skulle lyssna till honom och fråga sig om man inte gjort det han kritiserar: Att låta det som är efterapostoliskt få för stor plats.
Ja, Bibelns ord är ensamma inspirerade av Gud! Jag har inte påstått att ”ensamma” står i 2 Tim 3:16, men att Paulus här menar att Skriften är inspirerad. Petrus talar också om Paulus brev som helig Skrift (2 Pet 3:16). Menar Lucas Eriksson att efterbiblisk tradition är inspirerad? I så fall vilka texter och varför? Vidare: Hebr 4:12 handlar om Skriften och det är den rimligaste tolkningen. Passagen handlar om att lyssna till Herrens röst, och från 4:2 är det tydligt att det handlar om att förhålla sig till Guds Ord.
Lucas Eriksson ifrågasätter när jag visar att apokryferna inte tillhör den apostoliska kanon. Här undrar jag faktiskt om han läst min ganska utförliga genomgång. Ett: Det finns inga bevis för att Jesus eller de nytestamentliga författarna citerar apokryfer. Två: Judarna har aldrig, inte heller under Jesu tid, erkänt apokryferna som helig Skrift. Att det sedan fanns legender och annat kring Nya testamentet som man kunde hänvisa till gör ju inte sådana till helig Skrift. Tre: Den vetenskapliga analysen av Bibelns urkunder bygger inte på om de fanns i en viss bok utan på skrifternas ålder; ett ökenfragment från strax efter år 100 är mer värt än en komplett Bibel från 400. Inga nytestamentliga manuskript citerar apokryfer! Jag förstår att man behöver försvara apokryferna, annars finns inte mycket stöd för att be för döda eller för skärselden.
Jag tror katolikerna gör sig själva och kristenheten en otjänst när de vill upphöja tradition över Skriften. Ingen blir frälst genom kyrkofäders eller konciliers ord, men evangeliet som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror (Rom 1:16–17) är en säd som föder tro (1 Pet 1:23). Den tron förenar alla som bekänner sig till Kristus, vare sig de är evangeliska eller katoliker. Så vi kan vara bröder i alla fall så länge vi båda håller fast vid evangeliet.
Anders Gerdmar, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola.