05 mars 2021

En tidning på kristen grund



Debatt

Ta större ansvar för vanvård

Regeringen behöver utreda vad som gick snett med ersättningarna till de barn som vanvårdades i Sverige mellan 1920 och 1980. Det skriver riksdagsledamoten Roland Utbult (KD).

I ett framtida perspektiv kommer upprättelseprocessen för de som vanvårdades på barnhem och i fosterhem mellan åren 1920 till 1980 att gå till historien som en mörk fläck i svensk historia.

Det handlar om omhändertagna barn inom den svenska samhällsvården som var med om grova övergrepp och försummelser av olika slag.

När det läses om det i historieskrivningarna framöver så kommer en skugga att falla över riksdag och regering om inget radikalt görs. Att fler än hälften (54 procent) av de drygt 5 000 personer som ansökt om ersättning för sitt lidande blivit nekade ersättning vittnar om att något gått helt snett.

I jämförelse med andra länder som genomfört liknande ersättningar är siffran som nekats osedvanligt hög. Men i de bedömningar som gjorts i Ersättningsnämnden av övergreppen har de i många fall inte ansetts vara av tillräckligt allvarlig art. De som fått sina svåra barndomsupplevelser nedvärderade på detta sätt har upplevt att samhället svikit dem en andra gång.

Är barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér beredd att tillsätta en utredning, alternativt en utvärderingsgrupp, som ser över hur upprättelseprocessen genomförts och vidta åtgärder utifrån vad som kommer fram? De är inte för sent att göra om det som blev fel.

Hösten 2005 fattade den socialdemokratiska regeringen beslut om en inledande utredning, den så kallade "Vanvårdsutredningen". Göran Johansson, med bred erfarenhet som chef inom den sociala sektorn, tillsattes att leda utredningen. Under fem års tid arbetade man med att intervjua personer som utsatts för övergrepp som i många fall kunde liknas vid tortyr.

Författaren och journalisten Thomas Kanger, som lyfte hela frågan om vanvården i en SVT-dokumentär 2005, ger ett par exempel i sin bok "Stulen barndom".

En kvinna berättar hur hon tvångsmatades med sur mjölk och sina efterföljande spyor, om hon ifrågasatte något blev hon inlåst i en skrubb.

En annan sökande hade blivit utnyttjad i arbete och slagen med rotting och ris (under flera års tid enligt sökandens berättelse) och inte fått den omvårdnad han behövde.

En kvinna berättar hur fosterfadern förgripit sig sexuellt på henne från att hon var åtta år. Hon fick ofta stryk med mattpiskare, sopkvast och livrem. Örfilar var vardagsmat.

Många berättar om grova sexuella övergrepp, hur de blivit utnyttjade som arbetskraft eller upplevt grova slag av försummelser.

Det finns de som menar att man bör ha en viss förståelse för att tidsandan var sådan att bestraffningar av olika slag kunde förekomma i "uppfostrande" syfte. Men för ett barn gjorde örfilen lika ont då som nu.

Barn- och äldreministern Maria Larsson tillsatte 2009 ”upprättelseutredningen” under ledning av Kerstin Wigzell, tidigare generaldirektör vid Socialstyrelsen. Det var samma år som Göran Johansson lämnade sin delrapport. Upprättelseutredningen hade till uppgift att ta fram hur de vanvårdade nu vuxna personerna skulle kompenseras.

Förslaget från Wigzell var att 250 000 kronor skulle betalas ut till var och en av de personer som utsatts för allvarliga övergrepp i den sociala barnavården mellan 1920 och 1980.

Kristdemokraterna var det enda parti i regeringsalliansen som var för ersättning till de vanvårdade. De tre andra partierna (Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet) var emot.

När frågan kom upp i riksdagen hösten 2011 hade oppositionen (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och även Sverigedemokraterna) formerat sig till ett ja. Därmed backade även resten av regeringen från sitt tidigare ställningstagande och sa ja.

2013 startade Ersättningsnämnden sitt arbete med att intervjua och bedöma huruvida de sökande skulle erhålla ersättning.

Den nuvarande regeringen bör nu tillsätta en utredning som utvärderar hela upprättelseprocessen, hur den hanterades av riksdag och regering och hur Ersättningsnämndens beslut fattades. En utvärdering skulle mycket väl kunna peka på behovet av att göra om ansökningsförfarandet/intervjuförfarandet för de 54 procent som fått avslag. Om det finns exempel på ex gratia (att någon uppfyller en skyldighet utan att vara juridiskt skyldig att göra så) på grund av giltiga skäl för att ha missat ansökningen, så bör även dessa tas upp till behandling.

Men eftersom regeringen sitter på makten så ligger det tyngsta ansvaret att agera där. Min förhoppning är att minister Åsa Regnér använder den makt som är henne given.

Roland Utbult,

riksdagsledamot för Krist­demokraterna

Fler artiklar från Debatt