Observera att detta är en debattartikel, den publicerades 2016.
En sak som slagit mig gång på gång är att i svensk frikyrklighet tycks Gud alltid vara någon annanstans. Så länge jag kan minnas har det varit så. På 1980-talet var Gud i Tulsa, Oklahoma och visionärer for över för att "hämta hit" honom. Sedan var Gud i kanadensiska Toronto och människor åkte över för att på nytt "plocka hem" honom . Sedan dröjde det inte länge förrän Gud dök upp i Pensacola, Florida och därefter Lakeland i samma del av USA. Återigen gav sig människor av.
Nu i dessa dagar är visst Gud i Redding, Kalifornien och det är dit vi måste fara om vi vill del av det hela. Alternativet till att åka är förstås att människor från dessa platser kommer hit med Gud, gärna till stora event och happenings. Ju större desto bättre. För så tänker vi tydligen att Gud funkar. Ju maffigare, dyrare och spektakulärare, ju mer Gud. Sådan tycks logiken vara.
Det här är ingen kampskrift mot företeelser och sammanhang, inte alls. Jag menar inte att allt det jag räknat upp nödvändigtvis är fel. Nej, det jag vill åt är själva idén om att Gud alltid är någon annanstans.
Självklart ska vi vara nyfikna, inspireras och lära av vad Gud gör på andra platser än vår egen. Även om frikyrklighetens nyfikenhet kanske kantrat aningen åt det nordamerikanska hållet är det viktigt med input.
Jag har berikats av besök i andra världsdelar och det finns fortfarande platser och sammanhang som jag gärna skulle vilja se. Inget fel med det.
Men ändå.
Grundtanken i allt detta är att Gud i huvudsak tycks vara någon annanstans, hos andra människor på andra platser. ”Det” förväntas hända om vi antingen far till dessa platser eller får hit dessa människor. För vad är det som händer om vi får hit allt det här? Jo då kommer väckelsen!
"Väckelse" beskriver något stort och omskakande, men ofta diffust, som ska ske någon gång i framtiden. Hela begreppet blir lätt nostalgiskt, en dröm om fjärran tider, samtidigt är det frikyrkans skatt i slutet av regnbågen. Något som inte är "här", utan alltid "där".
Det tycks allt som oftast hänga på spektakulära människor och happenings som ska komma hit med ”genombrottet”.
Den som vågar ifrågasätta det hela anses ofta gå emot Gud och blir själv hindret för att få hit Gud och väckelsen. Inget vidare bra underlag för samtal i ämnet, om man säger så.
Vi har alla en teologi om en närvarande Gud, i alla fall i teorin. Varifrån kommer då teologin om att Gud alltid primärt är någon annanstans, hos andra människor och sammanhang?
Jag vet inte men har mina misstankar, Jag tror bland annat att en alltför stor betoning på "det spektakulära" ställer till det för oss. Gemensamt för mycket av det som måste "hämtas hit" är att det är just spektakulärt och anspråksfullt.
En hjälp att hitta rätt för mig som pastor är en vana att alltid lyssna efter anspråken och de stora orden när nya företeelser dyker upp. Där avslöjas mycket. Ju större ord och ju större anspråk desto mer själavård och vilsenhet tycks följden bli. Gång på gång. Ändå dominerar tankesättet fortfarande delar av svensk frikyrka.
Kanske är det uppvaknande vi verkligen behöver inget annat än insikten att Jesus är här mitt i vår vardag, mitt i våra liv och våra många gånger mediokra omständigheter och att det är något alldeles fantastiskt.
Tänk om det bästa vi kan ge våra barn är en trygg och jordnära tro som håller även utan ”specialeffekter”.
Joachim Elsander, pastor i Korskyrkan, Borlänge
