Vad ingår i frälsningen? Den frågan adresserar Ninni Tjäderklo i Dagen 11 oktober. Frågan om frälsningens omfång eller omfattning ser hon dessutom som ett känsligt ämne. Känsligt ämne eller inte så hanterar Ninni Tjäderklo frågeställningen på ett generaliserande sätt när hon återkommande i artikeln talar om frikyrkan så där i allmänhet.
Frikyrkan som beskrivning av samfund utanför Svenska kyrkan, vilket jag uppfattar att hon menar, är troligen inte alls så homogen som Ninni antyder. Inte ens lokala församlingar är så homogena som vi ibland tror. Kanske beror det just på att vi inte pedagogiskt nog bearbetar nödvändiga och avgörande trosfrågor tillräckligt mycket.
Till viss del uppfattar jag att Ninni beskriver en bild av frikyrkan som mer liknar en karikatyr än verkligheten. Visserligen har hon rätt i att människor fortfarande lämnar frikyrkan bakom sig men det beror nog inte så ofta på att det "haglar bibelord" som stöder vissa sanningar.
Tyvärr kanske det oftare beror på att ärligt sökande människor möter en allt för sekulariserad kultur där verksamhet blir viktigare än innehåll och samtalen vid kyrkkaffet mera handlar om bilar, båtar och hus än om vad Jesus och min frälsning betyder i vardagen.
När det gäller frågan om frälsningen så blir Ninni Tjäderklo nästan det hon försöker undvika och varna för: Dualistisk. Med det menar jag att hon på flera ställen i sin debattartikel ställer den ena dimensionen av frälsningen mot en annan. Att betona ”på bekostnad av” i stället för ”både och” är både naivt och teologiskt bristfälligt. Om man nu vill kasta fram bibeltexter så finns det så många bibelord som betonar både den ”totala omvändelsen från mörker till ljus”, den ”pågående frälsningen” och den totalt livsförvandlande ”slutfrälsningen”.
Jag läser ambitionen att ”lyfta fram min övertygelse om att frälsningen är mer än bara ett avgörande moment” som en god ansats. Men då kan man inte i den fortsatta debatten bara fokusera frälsningen här och nu och påstå att frikyrkan mest ägnar sig åt den slutliga frälsningen, eskatologi och evighetsfrågan. Problemet är nog större än så, vi ägnar troligen för lite tid åt att reflektera över de eviga värdena och vårt ansvar för livet utifrån dessa perspektiv.
Uppväxt i en klassisk frikyrkomiljö i mindre och medelstora frikyrkoförsamlingar fostrades jag som ung tonåring under goda kristna ledare att inse behovet av Jesus i mitt liv. Men det slutade inte där. Omsorg om grannar och vänner, ett intensivt missionsengagemang och ibland laddade eskatologiska debatter har gett mig en helhetssyn på frälsningen och på frikyrkan som jag mår gott av. Vi behöver inte gå med svansen mellan benen och be om ursäkt för att vi finns till.
En påminnelse så god som någon från våra rötter är väl att i frikyrkan hade kvinnan rösträtt ganska långt innan hon fick rösta i den svenska politiska församlingen. Och begreppet lärjungaskap där människor formas till Jesu efterföljare har sin grund i en tidigare omvändelse eller frälsning, ”ty av nåd är ni frälsta genom tro”… ”till att göra de goda gärningar som Gud från början bestämt oss till” (Ef 2:8–12).
Visst finns det mer i frälsningen än "bara" en förhoppning om evigt liv. Men jag tycker inte vi ska debattera det eviga livet som att det vore "bara", ingen av oss inser dess verkliga fullhet. Många vanliga frikyrkomedlemmar jag mött som brinner för eviga värden är de som handlar mest aktivt i sin frälsning för andra här och nu! Men visst finns det utrymme att plöja mycket djupare i frågan vad det innebär att gå i Kristi efterföljelse i ett av världens mest sekulariserade länder 2016.
Lennarth Hambre, pastor i Ryttargårdskyrkan, Linköping
