Regeringens stora jämställdhetsreform är kvotering till bolagsstyrelser. Men Stefan Löfven och hans ministrar glömmer att nämna en sak: Samma politik har tillämpats i Norge i tio år nu, utan att ha någon egentlig effekt på jämställdheten. Norska företag kom att skötas något sämre efter att kvotering infördes.
Någon effekt på vanliga kvinnors karriärer fanns däremot inte, enligt forskare. Kvotering ledde inte till mera jämställda löner. Det ledde inte till att fler kvinnor nådde chefspositioner. Inte heller unga kvinnors karriärval förändrades. Efter många år med kvotering fanns inga kvinnor med bland cheferna i Norges 60 största företag.
Verkligheten är att både Norge och Sverige, som på pappret är världens mest jämställda länder, har få kvinnor på chefspositioner. Förklaringen är enkel. En politik baserad på omfattande offentliga monopol i kvinnodominerande yrken sätter stopp. Dessutom baseras den nordiska välfärdsmodellen på att många kvinnor arbetar deltid, alltså för få timmar för att göra en ordentlig karriär.
I Sverige lyfte kvinnors karriärer när det blev möjligt att driva företag inom skola, vård och omsorg. RUT-reformen, som gjorde det enklare att köpa hushållsnära tjänster, gjorde det lättare för karriärkvinnor att balansera arbetsliv och familjelivets krav. Dagens regering vill kraftigt minska möjligheterna till företagande i välfärden och begränsar RUT.I stället erbjuds en symbolisk kvoteringslag, som bara påverkar en handfull elitpersoner som kan hamna i storbolagens styrelser. Vore det inte klokare med en politik som levererar jämställdhet i praktiken, snarare än bara i teorin?
Nima Sanandaji, samhällsdebattör och författare