Johan Ingerös replik på Joel Halldorfs ledare om Kristdemokraternas opinionskris vittnar om kunskapsbrist och snävt elittänkande (Dagen 20 respektive 13 oktober).
Först kunskapsbristen: Påståendet att personalism, subsidiaritet och förvaltarskap skulle vara skrivbordsprodukter utan politisk konkretion är helt felaktigt.
Låt mig bara nämna ett bland flera möjliga exempel – Storbritannien. Där har ledande offentliga personer som Philip Blond (Tories) och Maurice Glasman (Labour) ägnat åratal av fruktbärande arbete åt att göra politik av just den typ av tankar som Joel Halldorf så förtjänstfullt förde fram.
Blond har drivit en rad kreativa projekt och i bokform presenterat uppmärksammade förslag med hög detaljupplösning. Dessa förslag spelade en inte obetydlig roll för David Cameron och den idémässiga omorientering som inleddes efter maktskiftet 2010.
Glasman har för sin del försökt vitalisera debatten på vänsterkanten genom att aktualisera den katolska socialläran och dygdeetiken. Han har lett mycket framgångsrika gräsrotsprojekt och oförtröttligt arbetat för ökat medborgerligt engagemang. De senaste åren har han verkat från en position som lord i överhuset.
Jag menar inte att alla lösningar som lanserats i den brittiska diskussionen är direkt överförbara till det svenska sammanhanget. Men utan tvivel hemsöks även vi av det grundproblem som dessa lösningar försöker vara svar på. Den hyperindividualistiska liberalismen och den identitetspolitiska vänstern är parallella återvändsgränder även i svensk politik. Behovet av att finna andra vägar framåt än populismens är lika stort här som där.
Johan Ingerös elittänkande visar sig i tvivlet på människors intellektuella kapacitet och vilja till reflexion. Han tycks övertygad om att väljarkåren enbart önskar punktligt förverkligande av frambeställda förändringar. Politikerna ska leverera svaren men hålla det bakomliggande tankearbetet för sig själva. Idéhistoriska föreläsningar är ingenting för menigheten, och den avancerade diskussionen kan försiggå vid seminarieborden och hos tankesmedjornas proffstyckare.
Jag vill påstå att sådana synsätt är en av orsakerna till urholkningen av vår politiska kultur. När de förslag som partierna lanserar i offentligheten enbart framstår som trendkänsliga trianguleringsövningar utan relation till djupare övertygelser raseras just det som Johan Ingerö trots allt framhåller som en nödvändig ideologisk grund. Såväl liberalismen som socialismen hade ursprungligen – när de formulerades som levande samhällsvisioner – en idémässig förankring och en folkbildningsambition som tydligt formade de engagerade och deras praktiska arbete. Det finns ingen anledning att tro att ett sådan idémässig förankring inte skulle kunna berika även vår tids dagspolitik.
Avslutningsvis: Ett mycket vanligt misstag som vi måste lära oss att undvika är att reflexmässigt tolka varje motsättning utifrån den etablerade höger-vänsterskalan. Allt fler konfliktlinjer löper på tvärs genom det politiska landskapet. Striden står allt oftare mellan ett ekonomiskt och kulturellt liberalt etablissemang och de ytterlighetskrafter som gör sig till megafoner för systemets ekonomiska och existentiella förlorare.
Men mellan dessa block finns en nisch som ingen för närvarande ockuperar i svensk politik, nämligen just den som Joel Halldorf pekade ut. För Kristdemokraternas vidkommande framstår denna nisch – till skillnad från den allt trängre glipan mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna – som en plats för långsiktig överlevnad och utveckling. Dessutom är den stor nog att rymma andra goda krafter inom både borgerligheten och vänstern.
Thomas Karlsohn,
docent i idé- och lärdomshistoria, lektor vid Uppsala universitet
