Vi behöver biskopen av Rom

Till Franciskus, biskop av Rom.

Om några dagar anländer Ni till Sverige för att vara med i högtidlighållandet av reformationsminnet. Som ämbetsbärare i Svenska kyrkan vill vi välkomna Er hit. Måndagens möte är ett viktigt steg på vägen mot full och synlig enhet mellan våra kyrkor. Situationen i Europa är i dag helt annorlunda än den var på 1500-talet och det blir alltmer trängande att kunna sätta reformationens bortre parentes.

I den lutherska traditionens viktigaste grunddokument, Augsburgska bekännelsen från 1530, beskriver reformatorerna sina intentioner: ”Detta är i huvudsak sammanfattningen av vår lära, varav framgår att den icke innehåller något som står i strid med den heliga Skrift eller den allmänneliga kyrkan eller den romerska kyrkan så långt denna är känd genom de gamla författarna… Hela meningsskiljaktigheten gäller några få missbruk som utan stöd av tillförlitlig auktoritet insmugit sig i kyrkorna.”

Kontinuiteten mellan den för- och den efterreformatoriska kyrkan är avgörande för Svenska kyrkans identitet och självuppfattning. Avsikten var att rensa, rena och reformera kyrkan, vilket var nödvändigt. I vissa avseenden kom reformationen att innebära ett mer eller mindre radikalt brott med den medeltida kyrkans tro och praxis. Svenska kyrkan gör dock anspråk på att ha bevarat den kristna tron, sakramenten och biskopsämbetet.

I vår tid har det fallit nytt ljus över de gamla stridsfrågorna. På lutherskt håll har vi återupptäckt mycket av den stora kyrkliga traditionen, på romersk-katolskt håll har Andra Vatikankonciliets reformer inneburit att våra kyrkor förts närmare varandra. En fördjupad ekumenisk dialog och den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen mellan Lutherska världsförbundet och Romersk-katolska kyrkan 1999 gör att tiden för en återförening har kommit efter århundraden av splittring. Reformationen är en viktig men avslutad del av kyrko­historien.

I en annan mening behöver kyrkan ständigt reformeras, Ecclesia semper reformanda som luthersk tradition säger. Vi kallas till en förnyad trohet mot Guds ord och en ny hängivenhet i hans tjänst, till att i ord och handling förkunna evangeliet i världen av i dag. Som kyrka står vi inför enorma gemensamma utmaningar. Låt oss bara nämna tre av dem.

1. Det gamla kristna Europa förlorar alltmer kontakten med de egna rötterna och en religiöst tondöv kultur breder i stället ut sig alltmer. Hur skall tron kunna överleva i en sådan omgivning?

2. Det blir alltmer påträngande att på område efter område försvara människans värdighet. Förra århundradet förnyade reflektionen över kyrkan, nu står vi inför att på ett liknande sätt fördjupa teologin om människan. Hur kan vi verka för en livets kultur som utgår från respekten för den mänskliga personen?

3. Vi lever i en martyrtid utan motstycke i historien, med uppemot 200 miljoner kristna som förföljs för sin tros skull. Ni har själv talat om en "blodets och martyriets ekumenik". Vad betyder det att vi döpts in i en och samma kropp och kallas att visa solidaritet med de delar av kroppen som lider (1 Kor 11:26)?

Denna nya situation kräver ett autentiskt och gemensamt gensvar. Det är akut behov av att kyrkan kommer samman synligt till ett. Isoleringens tid i nationalkyrkor och andra samfund är definitivt förbi. Andra ekumeniska försök – som Lutherska världsförbundet eller Borgågemenskapen – har inneburit goda ansatser, men har varit alltför snäva och saknar därför potential att samla helheten.

Rikedomar och brister finns i alla kyrkor. Vägen till enhet går därför via omvändelse och försoning. Er företrädare Johannes Paulus II talade om ekumeniken som ett ”utbyte av gåvor”. Vi har inte råd att undvara någon av de gåvor som Gud vill skänka sin kyrka. Ur vår tradition bär vi med oss några grundläggande reformatoriska insikter att ta till vara. Vårt svenskkyrkliga arv behöver dock integreras i en större helhet.

Vi ser att Ni, Franciskus, är bärare av en gåva som vi inte kan undvara: I kraft av Herrens egen utkorelse har Roms biskop ett uppdrag bland kyrkans biskopar motsvarande det som Petrus hade i apostlakollegiet. I en globaliserad och pluralistisk värld ser vi som ämbetsbärare i Svenska kyrkan ingen annan samlande gestalt för världskristenheten.

Enskilda konversioner kan vara en personlig väg för vissa. Men vi vill kyrkornas enhet, ”för att världen skall tro” (Joh 17:21). Det finns ett ömsesidigt ansvar att nu söka konkreta former för gemenskap med biskopen av Rom. Vi vill för vår del ta det ansvaret på allvar.

Mikael Löwegren, präst

Björn Bäckersten, präst

Marco Aldén, präst

Biörn Fjärstedt, biskop