Observera: Den här debatt-artikeln publicerades den 1 november 2016.

I går och i dag gästas Sverige av en av vår tids mest orädda röster. Påve Franciskus har sedan han utnämndes till biskop av Rom den 13 mars 2013 framträtt som en radikal reformpåve i sin egen kyrka. I alla lägen har han konsekvent ställt sig på de utsattas sida. Den ekologiska krisen har han kallat en existentiell och andlig kris som nästan intill obefintlighet relativiserar de traditionella skillnaderna mellan kyrkorna. Genom oväntade aktioner av teckenkaraktär har han satt agendan för en ny generation präster och pastorer: Sådana som ser det som sitt dyrbaraste privilegium att gå två mil med den som tvingar honom att gå en.

Vari består hans reformation? De mest djupgående förändringarna som denne påve företräder är de förändrade attityderna. Det gör honom till en av den världsvida kristenhetens just nu mest profilerade ekumener. Hoppfullt för många. Hotfullt för andra. Som när han på Petersplatsen i Rom vädjar till sina egna: "Har vi frågat oss vilka Andens gåvor Gud vill ge oss genom våra bröder och systrar i de andra kyrkorna?" Eller när han söker upp valdensare och pingstvänner i Italien och ber om förlåtelse för hur hans egen kyrka behandlat dem.

Nu väntar vi med spänning: Vilken protestantisk ledare är först ut med samma försonande gest?

Det är den inre hållning med vilken vi möter varandra och vår omvärld som är början till de stora, och verkliga, förändringarna. När påve Franciskus i april i år presenterade sina så kallade ”apostoliska uppmaningar” om familjen löd en initierad recension: ”Inget har förändrats. Allt har förändrats.” Nej, läran var inte förändrad. Något långt viktigare hade skett. En ny attityd, ett radikalt annorlunda sätt att se på och bemöta människorna, hade introducerats.

Man behöver inte hålla med om allt vad han säger. Men efter tre år går det knappast att förneka att denna påve menar vad han säger. När Franciskus talar om att vi står inför ett "enhetens mirakel" är det inte en retorisk såpbubbla. Han menar det. Och han säger därmed två viktiga saker. Det första: Splittringen är ett sår som gått så djupt i kroppen att kyrkans synliga enhet inte är möjlig utan ett mirakel. Det andra: Ett sådant mirakel är möjligt och kan vara närmare oss än vi anar.

Vågar vi tro på det miraklet? Det beror på var vi tar vår utgångspunkt. Börjar vi med läran eller med livet? Med bokstaven eller med anden? Om vi börjar med läran kommer vi att fortsätta våra bemödanden att angripa skiljaktigheterna mellan oss som kristna på punkt efter punkt i förhoppning att med tiden nå större samsyn. Det är ett evighetsarbete som knappast har några förutsättningar att fullbordas innan tidens slut.

Att börja med livet är inte att ta lätt på frågorna om trons innehåll. Men det är att utgå direkt från evangelierna och Jesu lika skarpa som uppfordrande ord: ”Den som inte är mot oss, han är för oss.” Dessa ord lämnar inte en tumsbredds utrymme åt den renlärighet som till sist blir sin egen heresi.

Enhetens kallelse i en värld som brinner är att hela den andres sår i oss själva. Det är att till det yttersta sträva efter att utgå från den andres erfarenheter, tradition, teologi och horisont. Det var många förpliktande ord under gårdagens jubileum i Lund. Men ord är en sak, attityder en annan. Tiden utvisar alltid vad orden är värda. Och hur många som är beredda att gå den andra milen.

Innan vi kan mötas i det som åtskiljer oss i synen på trons innehåll måste vi känna varje erfarenhet som sårar den andre som vår egen, göra oss till ett med den andre så att vi utgår från hans och hennes sätt att tänka. Inte genom att förneka det vi själva med övertygelse bekänner på Kristi och Skriftens grund, utan så att vi hela tiden frågar oss: Vilket ljus kan han eller hon ge mig så att jag kan förstå mig själv och min tro klarare?

Nyligen ställdes fem frågor till mig i denna tidning av en nestor inom svensk pingströrelse, Björne Erixon, utifrån en läsning av min bok "Att älska sin nästas kyrka som sin egen" (Artos). Viktiga frågor, som jag vill försöka besvara mer utförligt än vad utrymmet på denna plats tillåter. Framför allt samtalar jag gärna, ansikte mot ansikte, med var och en som har en uppriktig fråga. Men för den som önskar ett förtydligande av vad jag redan skrivit i min bok, har jag reflekterat kring de fem frågorna i mitt senaste månadsbrev (som finns att läsa på www.ekibs.se).

Björne Erixon frågar bland annat: ”Finns det inga väsentliga skiljelinjer, dogmatiskt, mellan exempelvis romersk-katolsk tro och evangelisk tro?”

Jo, de finns och kommer fortsättningsvis att finnas. Men skiljemurarna är inte så höga att de sträcker sig till himlen.

Peter Halldorf, författare