I Dagen 27 oktober svarade fyra ämbetsbärare, det vill säga präster, i Svenska kyrkan för en insändare i form av ett öppet brev till påven Franciskus. Där finns detta märkliga påstående: "I kraft av Herrens egen utkorelse har Roms biskop ett uppdrag bland kyrkans biskopar motsvarande det som Petrus hade i apostlakollegiet."
Detta går klart emot Svenska kyrkans och andra lutherska kyrkors bekännelseskrifter. Utan att beröra dess läromässiga och etiska villrådighet skriver de fyra om sin egen kyrka att den gör anspråk på ”att ha bevarat den kristna tron, sakramenten och biskopsämbetet”; det sistnämnda nämns dock inte i Augsburgska bekännelsen som omtalar det vi kallar prästämbetet som ”predikoämbetet”.
Den romersk-katolska kyrkans prästämbete har en gammaltestamentlig prägel som ett offerämbete vilket också innefattar nattvarden som ett mässoffer.
I Nya testamentet omtalas, med något (”hedniskt”) undantag, endast präster i gammaltestamentlig mening (för det så kallade allmänna prästadömet används ordet för offerpräst om livets och lovets offer).
Om Petrus finns ingen historievetenskaplig enighet om att han var Roms förste biskop, något som den romerska kyrkan senare började stödja påvedömet på. Det är minst sagt diskutabelt att använda Matt 16:16-18 som stöd för Petrus som den förste biskopen i Rom och, som en påstådd följd därav, påven (biskopen) i Rom som Petri efterträdare och Jesu Kristi ställföreträdare.
I Skriften är det genomgående Gud respektive hans son Jesus Kristus som symboliskt kallas "klippa". Jesus använder inte namnet Petros (grekisk namnform) utan ordet petra, "klippa", för att beteckna den klippa på vilken han ska bygga sin församling.
Det viktigaste i hela textsammanhanget är Petrus bekännelse av Jesus som ”Messias, den levande Gudens son” (den romersk-katolska tolkningen får dock stöd av Bibel 2000: ”du är Petrus, Klippan”, en högst diskutabel, förklarande översättning). Mot denna bakgrund bör den ”apostoliska succession”, som den romerska kyrkan åberopar för sitt prästämbete, avse det apostoliska innehållet i det kristna budskapet.
Inget tyder på att den romerska kyrkan kommer att överge sin grundläggande princip "Skriften och traditionen" (som likvärdiga), tolkade av kyrkans läroämbete, gentemot reformatorernas "Skriften allena".
Till traditionen hör också dogmer ända in i modern tid, till exempel om påvens ofelbarhet å ämbetets vägnar samt om jungfru Marias syndfrihet och himmelsfärd. Marias och övriga helgons ”förtjänster” och ställning som förebedjare undergräver Jesu unika ställning för tron och livet.
I den heliga Skrift är Sion eller Jerusalem centrum och utgångspunkt för gudsuppenbarelsen, jämför Jes. 2:3 som talar om att Torá, ofta översatt ”lagen” (bättre: Guds ”undervisning”) ska gå ut från Sion, ”Herrens ord från Jerusalem”. Ingenting sådant sägs om Rom, vilket tvärtom i Nya testamentet är en sinnebild för motsatsen till och motståndet mot Kristus och budskapet om honom.
En slutsats av dessa reflexioner är: Enhet i nytestamentlig mening kan inte bygga på nu existerande kyrkosamfund. Enligt Joh 17:20-23 bygger de kristnas enhet på Jesu egen bön till Fadern; denna ”Andens enhet” (grundtexten) manar Paulus sina trosfränder att bevara (Ef 4:3).
En synlig, yttre, organisatorisk enhet är inte målet. Den sanna enheten, mellan alla som förtröstar på Kristus, Herrens utkorade, allena, genom Skriften allena, är en verklighet som vi endast kan ta emot som en gåva av enhetens Herre och bevara genom trons, hoppets och kärlekens gemenskap med honom.
David Termén, Uppsala
Läs mer: Vi behöver biskopen av Rom
Läs mer: Enhet med påven, inte under honom
Läs mer: Protesten är (tyvärr!) inte över