Observera att den här debattartikeln publicerades i Dagen 2016.
Efter en helg med tydligt fokus på Jesus, omvändelse från synd, timmar av tillbedjan och kanske den största organiserade gatuevangelisationen i modern tid (cirka 10 000 deltagare), så kan Mikael Stenhammars debattartikel upplevas som dåligt tajmad och opassande (Dagen 1 november 2016).
Samtidigt är artikeln egentligen ingen direkt kritik av Awakening Europe, utan snarare ett ifrågasättande av Bethel Church och deras teologi. Jag tycker det är positivt och viktigt att vi samtalar kring helande, men Stenhammars artikel innehåller felaktigheter och i mitt tycke överdrivna slutsatser.
Mot slutet av artikeln insinuerar Stenhammar lite diskret att Bethel Church kan vara de falska kristna som Jesus pratar om i Matt 7:21-23. Han skriver även vid ett tillfälle om sitt eget synsätt som bibelgrundad äkta tro, vilket indirekt säger att de som inte delar artikelförfattarens teologi har obiblisk oäkta tro.
Denna svartmålning och retorik känns igen från väktarbloggar och leder till skyttegravskrig istället för konstruktiv dialog och utbyte. Mikael Stenhammar frågor retoriskt om det är självklart att alla vi ber för kommer bli helade. Han skriver att Bethel inte omfamnar “redan nu men ändå inte”-perspektivet, och undervisar att “de troende har rätt till gudsriket i sin fullhet här och nu”.
De som inte endast betraktar Bethel på avstånd vet att detta inte är sant. Jag har aldrig hört Bill Johnson använda liknande vokabulär. Bethel Church tror att kyrkan är kallad att verka för att jorden blir mer lik himlen, men inte att detta är en rättighet man ska "name and claim".
Bills son Eric Johnson är nu tillsammans med sin fru ansvarig ledare för de mer lokala aspekterna av Bethel Church. Han föddes med kraftigt nedsatt hörsel, vilket hans familj och andra bett för under lång tid.
Bill har talat mycket balanserat om detta och predikat om att Guds rike inte alltid bryter igenom, och att vi behöver lära oss att leva med mysterium och en verklighet där Guds vilja inte alltid sker.
Bill Johnsons pappa dog i cancer, en sjukdom som många blivit helade från när de besökt Bethel. Bill talade då offentligt om utmaningen att fortsätta be för sjuka såsom Jesus uppmanat oss, mitt i besvikelser, sorg och uteblivna bönesvar.
Stenhammar och Johnson är alltså överens både om att vi ska be för sjuka och att helanden inte alltid sker. Skillnaden ligger i synen på Guds intention, det vill säga om Gud alltid vill hela eller inte. Detta är en relativt perifiär teologisk fråga som man kan ha olika åsikter om.
Stenhammar försöker koppla samman Bethels undervisning med framgångsteologi. Om vi kan bota sjuka utifrån Jesu verk på korset eller endast utifrån Andens kraft är mindre viktigt än vilka slutsatser vi drar utifrån vad vi tror. Det som skiljer Bethel från tidig trosrörelse och framgångsteologi är att Bethel inte talar om rättigheter, överbetonar tro, talar om positiv bekännelse eller ger skuld och skam. Bill Johnson intervjuades nyligen av Dr Michael Brown där han var tydlig med att om någon i hans församling säger till den som inte blir helad att de har för lite tro eller har synd i sitt liv, så tillrättavisas den omedelbart.
Jag skulle vilja säga att både Bethels och Stenhammars teologi leder till utmaningar, men olika sådana. Bethels undervisning ger oss lärjungar ett större ansvar, men det behöver inte leda till missmod eller högmod. Stenhammars teologi kan leda till minst lika mycket besvikelse, men istället riktat mot Gud. När helandet uteblir och svaret är "Gud ville hela Christian, Alma och Therese, men inte dig" så kan förvirring, besvikelse och bitterhet uppstå.
Sanningen är att om vi väljer att följa Jesu uppmaning att be för sjuka så kommer det att utmana oss – oavsett om vi tror att Gud alltid vill hela eller inte. Vad vi än väljer att tro är vårt pastorala ansvar stort. Jag anser att Bethel inte blundar för detta.
David Wellstam, teologistuderande