Vi är många som med växande bestörtning ser hur den nya begränsningslagen, i kombination med återtagandeavtalet mellan Sverige och Afghanistan, påverkar möjligheten för ensamkommande afghanska barn och ungdomar att få stanna.
Justitieministern har påstått att ”75 procent av ensamkommande har fått skydd i Sverige”. Detta anser vi är helt vilseledande siffror, grundade på årsbasis! Ser man på beslut tagna sedan begränsningslagen trädde i kraft (20 juli), är det mindre än hälften, och indikationer är att ända uppemot 75 procent kommer att utvisas.
Jönköpings-Posten belyste nyligen (12 november) en växande oro bland ensamkommande elever på Bäckadalsgymnasiet, då allt fler får negativt besked av Migrationsverket.
En av oss träffade Amir, enligt egen uppgift 17 år, som fått sin ålder uppskriven med beslut att skickas tillbaka till Afghanistan, där han inte har någon släkt och aldrig satt sin fot sedan familjen flyttade till Iran när han var två år. Fadern är död, modern och ett syskon är kvar i Iran. Ärendet är överklagat till Migrationsdomstolen.
Vi protesterar mot de nya, hårdare bedömningarna av följande skäl:
1 Det är en humanitär katastrof. De flesta barn är hazarer, en shiaminoritet i Afghanistan. Det är dokumenterat att de är starkt diskriminerade, både i hemlandet och i grannländerna, främst av religiösa skäl. De är en särskild måltavla för talibanerna, som enbart i år mördat hundratals hazarer, betraktade som otrogna av många sunnimuslimer.
Det rapporteras att hazarer identifierats på bussar i både Afghanistan och Pakistan, tvingats stiga av och mördats. De är inte ens trygga i sina hemprovinser, då de ofta utsätts för attacker när de korsar gränsen till en annan provins. I juli utsattes demonstrerande hazarer för ett bombdåd mitt i Kabul. 80 personer dog och över 230 skadades. Myndigheterna förmår inte skydda denna minoritet ens i sin huvudstad!
Enligt ”UN News Centre” (7 september) finns 1,1 miljoner internflyktingar i Afghanistan, många av dem hazarer, med en alltmer desperat situation som ytterligare förvärras av alla som tvingas återvända.
2 Det är ett brott mot FN:s barnkonvention att godtyckligt skriva upp barns ålder och fatta beslut om avvisning. Barn ska få vara barn tills de fyller 18!
3 Det är ett oförsvarligt slöseri med skattebetalarnas pengar! Ett ensamkommande barn kostar 1 500-2 000 kronor per dygn. På ett år blir det cirka 0,7 miljoner per barn. Allt detta kastas i sjön den dag barnen får avslag!
4 Det är ett oförsvarligt slöseri med humankapital! Barnen kom till Sverige fyllda med drömmar.
På kort tid har de flesta lärt sig mycket bra svenska och kommit in i det svenska skolsystemet, med ambitionen att bli läkare, ingenjörer, advokater. Får de chansen har de alla möjligheter att lyckas, och Sverige behöver dem!
Men i ett slag krossar vi deras drömmar och skickar tillbaka dem till ett livsfarligt land där många aldrig ens satt sin fot, och där de utan sociala nätverk tvingas ut på gatan.
5 Incitamentet att fly igen blir inte mindre om man skickas tillbaka.
Forskaren Liza Schuster flyttade 2014 till Kabul för att studera vad som händer dem som sänds tillbaka. Hennes forskning visar tydligt att de allra flesta försöker fly igen.
En restriktiv invandringspolitik avskräcker alltså inte människor från att fly på nytt (Afghanistannytt #4 2015).
6 Många kommer att avvika och hamna i en destruktiv spiral i svenska storstäder, hellre än att skickas tillbaka! De riskerar dras in i kriminalitet, med oanade kostnader för vårt rättsväsende.
Med anledning av detta vill vi att våra riksdagsmän verkar för:
att riksdagen omedelbart tillsätter en utredning för att revidera begränsningslagen, inte minst konsekvenserna för ensamkommande.
att säkerhetssituationen för återvändande ensamkommande i Afghanistan utreds innan fler skickas tillbaka.
att Migrationsverket under tiden tillämpar en generösare bedömning av ensamkommande barns och ungdomars asylrätt.
att godtyckliga uppskrivningar av barns ålder omedelbart upphör.
Roland Oscarsson,
integrationssamordnare, Svenska alliansmissionen
Jan Annvik,
samordnare för gode män i Jönköpings kommun
Fotnot: Ett 80-tal personer från Jönköpings län, varav många gode män, har undertecknat detta öppna brev. Roland Oscarsson och Jan Annvik skriver alltså även som talespersoner för betydligt fler.