Debatt

Joel Halldorf: Låt oss ha ett filosofiskt seminarium, Johan Ingerö

Låt mig säga något om hur jag tycker att världen verkar se ut, när jag blickar ut över den från mitt elfenbenstorn. Det skriver Joel Halldorf i ett svar till Johan Ingerö i debatten om KD:s framtid.

Tack Johan Ingerö för din replik den 20 oktober på min ledare i Dagen om Kristdemokraternas väg framåt (13 oktober). Jag beklagar att mitt svar har dröjt, men som du säkert gissat har jag haft kalendern full av de där filosofiska seminarierna som du suckar över. Jag måste dock tillstå att jag blev lite överraskad av att du betraktar dem som motsatsen till realpolitiskt arbete. Men kanske det speglar det faktum att alla i dag är leninister? Det vill säga att den enda politiska fråga som räknas är den praktiska: ”Vad ska göras?” Men bör man inte också kunna svara på frågan ”varför”? Är det rimligt att, som Thomas Karlsohn, skrev i sin replik (26 oktober), politiker bara tillhandahåller ”svaren” men behåller det bakomliggande tankearbetet för sig själva?

Det är sant att jag till skillnad från dig har en ganska ringa erfarenhet av det politiska vardagsarbetet – för fem år som lokalpolitiker är väl inget att komma med i sammanhanget? Säkert befinner jag mig därför, som du är inne på, långt ifrån både verklighetens politiker och väljare. Jag förstår, kort sagt, att du uppfattar mig som en världsfrånvänd ”skrivbordsstrateg” – även om jag egentligen mest citerade KD:s principprogram och uppmanade er att forma er retorik och era politiska utspel utifrån det.

Men låt mig ändå säga något om hur jag tycker att världen verkar se ut, när jag blickar ut över den från mitt elfenbenstorn.

Jag tycker mig ana att många väljare upplever sig alienerade från politiken. Det verkar som att filosofen Richard Rorty – trots sin yrkestitel! – fick rätt i sin förutsägelse från år 1998: om arbetarklassen negligeras kommer de börja leta efter en stark ledare att rösta på. Någon som lovar dem att de ”dryga byråkraterna, trixande advokaterna, överbetalda aktiemäklarna och postmoderna professorerna inte längre kommer få sätta agendan”.

De stora politiska rörelser vi ser i väst just nu är delvis reaktioner på att många människor inte uppfattar att moderniteten, särskilt i sin nyliberala form, levererar. De upplever demokratin som ett kotteri (”etablissemanget”) som stänger dem ute snarare än något som de deltar i. De vill ha något annat, och de rörelser som levererar alternativ just nu är höger- och vänsterpopulism.

Man kan rikta en del legitim kritik mot den rådande ordningen, men jag tror inte att de alternativ som just nu drar röster har några bra svar. Därför skrev jag att det behövs ett politiskt parti som formulerar en vision för samhället som går utöver den tekniska, ekonomiserade liberala vision vi nu lever i – men som gör detta utan att bli antiliberal. Och jag tror att KD har vissa förutsättningar att vara ett sådant parti.

Men nu låter jag väl filosofisk igen, jag beklagar. Du menar ju att människor inte röstar på filosofiska begrepp, utan på konkreta förslag. Jag tvekar emellertid på att det är just de konkreta förslagen som drar människor till populismen. Det som attraherar verkar snarare vara förmågan att berätta en berättelse om vad som är fel i samhället (”invandringen”, osv.) och att peka ut en alternativ riktning.

Berättelsen är avgörande för att göra politiken begriplig och attraktiv. Socialdemokratins framgångsår byggde på berättelsen om folkhemmet, och borgerlighetens revansch från 1980-talet på en berättelse om frihet och möjlighet. Men båda dessa är historia nu – och många uppfattar det som att högerpopulisterna nu har den bästa, eller kanske snarare den enda, berättelsen.

Jag tror att politik börjar i berättelsen om människan och samhället. Den berättelse som KD skulle behöva lyfta fram är en där människan inte främst är beskrivs som en vinstmaximerande egoist, utan som en varelse som vill och kan leva med andra – och just därför är kapabel att bygga ett gott samhälle. Att tala till människans bättre sida, helt enkelt. Men sedan är det givetvis helt riktigt, som du är inne på, att en sådan berättelse måste realiseras i konkreta förslag.

Jag tror att några saker är viktiga här. Givetvis behövs, för att börja nerifrån, en stark politik för det civila samhället – vilket KD i någon mån redan har. Problemet är att partiets (liksom alla partiers) egna kopplingar hit blir allt svagare. Man kan fundera på om ett parti utan en sådan koppling någonsin kan få ut sin politik, eller för den delen ligga i takt med sina väljare? Här handlar det alltså om partiets egen organisation snarare än om dess politik, men kanske är det så att organisation och idéer inte kan skiljas åt?

Sedan behövs en aktiv glesbygdspolitik, som ger förutsättningar i termer av samhällsservice och infrastruktur för starka lokalsamhällen utanför storstadsregionerna. Detta uppfattar jag som en negligerad del av KD:s politik. I en sådan bör prioriteringarna inte enbart styras av ekonomiska kalkyler, utan mindre samhällen måste betraktas som något gott i sig.

Vad gäller ekonomi och arbetsmarknad bör man fundera på hur man kan föra in andra incitament än de rent ekonomiska. Kan man uppmuntra företag att tydligare artikulera vilket socialt syfte de själva uppfattar att de har? Det vill säga hur de bidrar till det gemensamma goda. Och kan det, på motsvarande sätt, finnas sätt att bejaka att vi som arbetar inte bara drivs av viljan att tjäna pengar – även om vi såklart vill det också – utan också av en viss yrkesstolthet? Tidigare hade denna typ av värden sin hemort i institutioner som skråsystem och gesällprov. Kan det återupplivas (det finns ju redan i en del yrken, som frisör och skomakare, och är än vanligare på kontinenten) eller går det att hitta någon annan form för detta på 2000-talet?

Det finns mycket mer att säga, och många fler områden där politiken behöver utvecklas: välfärd, skola, miljö, integration och så vidare. Men jag tror att du anar vart jag vill komma: det behövs en politik som inte enbart betraktar människan som ett ekonomiskt djur och ser samhället som en anhopning av individer. En politik som utgår från att människan är intresserad av det gemensamma bästa, och att hon därför både vill och kan bygga ett gott samhälle – om hon ges det ansvaret och förtroendet.

Jag tror att en sådan politik är det bästa sättet att återknyta bandet mellan politiker och väljare. Att exakt och i detalj visualisera hur en sådan politik skulle ta sig uttryck kräver ansträngning och tankemöda. Ärligt talat vore det inte en så dum idé att börja med ett filosofiskt seminarium.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig