Debatten om dödshjälp har återigen flammat upp i Sverige. I Studio Ett den 30 september uttryckte Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren skepsis till att göra dödshjälp – ibland kallat eutanasi – lagligt i Sverige. Det är en sund inställning: Frågan är behäftad med svåra etiska problem, men blir även problematisk mot bakgrund av den strama ekonomiska situationen i svensk sjukvård.
Förespråkare för dödshjälp hänvisar ibland till den så kallade Oregonmodellen som, sägs det, skyddar patienterna genom att bara tillåta dödshjälp i fall där ingen medicinsk hjälp längre finns att få. Förespråkarna hävdar också att Oregonmodellen skyddar patienterna från påtryckningar.
Tyvärr har förespråkarna fel. Oregonmodellen är i sin praktik behäftad med en rad problem och tveksamheter. Organisationen Disability Rights Education and Defense Fund (DRDEF), som ger juridisk hjälp till handikappade, har sammanställt en lång lista på fall där Oregonmodellen visat sig vara skadlig för utsatta människor.
Det kanske allvarligaste med DRDEF:s sammanställning är att den visar att Oregonmodellen kan leda till eutanasi även när en patient inte står inför en oundviklig och plågsam död. Ett exempel rör en 85-årig kvinna med tidig demens. Hennes läkare vägrade skriva ut eutanasipiller eftersom han ansåg att kvinnan var inkapabel att fatta beslut om sin egen död. Kvinnans dotter skaffade då fram en psykolog som intygade att kvinnan visst var kapabel, varefter en annan läkare skrev ut självmordspillret.
Fallet är ett av flera exempel på hur påtryckningar kan leda till självmord, trots att detta inte ska vara möjligt under Oregonmodellen.
Ett annat sådant, väldokumenterat, exempel på DRDEF:s lista rör en man med ALS. Mannen avled av ett självmordspiller mindre än en månad efter att han överlåtit sina ekonomiska affärer åt en kvinnlig bekant. Kvinnan tjänade 90 000 dollar på försäljningens av hans hus och befanns senare skyldig under federala lagar till grov stöld och grov vanvård av den svårt sjuke mannen. Oregons delstatsmyndigheter såg dock aldrig några problem i fallet, vare sig före eller efter det federala åtalet.
Med andra ord saknar Oregonmodellen det patientskydd som förespråkarna påstår. Men det blir värre: DRDEF redovisar även fall där en patient inte tar medicinen själv utan blir matad med den, trots att detta inte ska kunna förekomma.
Det finns även exempel från delstaten Washington, som har samma lag som Oregon, på att sjukhuspatienter som frågar läkare om information om självmordspiller plötsligt erhåller mycket mindre vård medan personalen börjar uppmuntra patienten att fortsätta processen mot assisterat självmord.
Den sista aspekten är särskilt problematisk med tanke på det hårt ansträngda ekonomiska läget i svensk sjukvård. I ett system som varit utsatt för besparingar i åtminstone två decennier, och där chefsrekrytering till allt större del sker på basis av förmåga att hålla eller minska en budget, är det lätt att föreställa sig en situation där den budget-administrativa sidan av sjukvården uppmanar eller uppmuntrar medicinsk personal att på olika sätt aktivt "hjälpa" gamla och svårt sjuka att fatta beslut om dödshjälp.
Frågan om dödshjälp är även behäftad med en rad etiska problem. Ska till exempel dödshjälp användas för barn?
I Sverige tillåts abort ända in i 22:a graviditetsveckan – en tidpunkt då det medicinskt går att rädda barn ex utero (utanför livmodern). Som konsekvens av denna generösa abortlagstiftning är det fullt möjligt att på medicinsk-etisk väg ge tillåtelse till eutanasi av barn födda även efter fullgången graviditet.
Steget dit är kortare än det verkar vid första påseende. I mars 2012 föreslog filosoferna Alberto Giubilini och Francesca Minerva i en artikel i Journal of medical ethics att en kvinna skulle ha rätt att utföra eutanasi på ett barn hon fött, om barnet kunde visas lida av en allvarlig sjukdom och därför skulle komma att ligga modern eller samhället till last.
Det borde vara självklart för alla varför läkare bär vita rockar, inte svarta. Den återupplivade debatten om dödshjälp i Sverige visar att så inte är fallet, vilket bör inspirera motståndare till dödshjälp att sätta sig in i frågan på alla plan. Erfarenheten från Belgien, Holland, Kanada och vissa amerikanska delstater visar att dödshjälpsförespråkare inte ger upp i första taget.
Sven Larson, nationalekonom och politisk konsult i välfärdsstatsfrågor, bosatt i USA.
