Välkommen hit, vem du än är

Jag var på Kents avskedsturné i slutet av 2016 och även om jag inte aktivt lyssnat på dem sedan tio år tillbaka så brann det till i mig när deras psalmliknande sång "Sverige" kom till sin refräng, med texten "Välkommen, välkommen hit, vem du än är, var du än är."

Då kunde jag inte sjunga med längre, för jag fick inte luft.

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna slår fast rätten till fri rörlighet: ”Var och en har rätt att fritt förflytta sig och välja bostadsort inom varje stats gränser”. De där fyra sista orden är problemet. Utan dem skulle denna rättighet ha en sprängkraft som få andra rättigheter.

Vad rättfärdigar att människors rörlighet inte får begränsas inom stater, men däremot mellan dem? För den enskilda människan är det ingen tröst att få sin frihet beskärd av en internationell gräns i stället för en intern.

Ska man ta principen om allas lika värde på allvar kan jag inte se hur man kan förespråka att vissa människor har rätt att leva på vissa ställen och andra inte. Skulle detta ske inom ett land skulle det kallas apartheid. Nu sker det mellan länder och kallas migrationspolitik.

Svenska politiker framhåller gärna vårt omfattande internationella bistånd vars huvudsyfte är fattigdomsbekämpning genom att stärka människor att kräva sina rättigheter och själva förbättra sina liv. Det är den ena handen.

Den andra handen arbetar tillsammans med EU:s övriga medlemmar för att stärka Fästning Europa, och planerar att hjälpa stater med obefintlig respekt för mänskliga rättigheter, som Eritrea, Etiopien och Sudan, att stärka sina gränskontroller.

Politiker föredrar att tala om att bekämpa människosmugglare – en ond kraft som föder systemet – men låt oss vara ärliga, detta handlar om att göra det svårare för fattiga människor och flyktingar att komma till Europa.

Åtgärder för att försvåra vägen till Europa är förvisso inget nytt. Orsaken till att minst 5 000 människor miste livet i Medelhavet bara i fjol är att medborgarna i många länder behöver visum för att åka till Europa, och därför tvingas betala dyra människosmugglare istället för en relativt billig flygbiljett. Men dessa nya samarbeten är ändå ett steg bakåt, ett steg längre bort från mänskliga rättigheter i "stabilitetens" namn.

En ond cirkel har skapats där mer och mer resurser läggs på säkerhetsstyrkor och övervakning, och människosmugglare blir allt mer sofistikerade, tar större risker och tar mer och mer betalt.

Inom internationellt bistånd talar man ofta om vikten av Do No Harm, som förenklat innebär­ att innan du försöker göra gott ser till att din insats inte ställer till med någon skada. I den repressiva migrationspolitiken verkar principen vara den omvända. Först piska och sedan plåster på såren.

Sverige ska också tillämpa en politik för global utveckling (PGU) som bland annat innebär att olika politikområden ska samordnas så att de inte motverkar varandra.

Migrationspolitiken verkar dock ha beviljats undantag. Samtidigt som biståndsprojekt försöker lyfta folk ur fattigdom, stoppas samma människor från den kanske mest uppenbara möjligheten att skapa sig ett bättre liv – att flytta till en bättre­ plats.

Visserligen ska man inte sticka under stol med att det finns många starka argument mot fri rörlighet. Avskaffades alla gränshinder över en natt skulle antagligen en folkvandring utan like i modern tid inledas, och samhällen som det svenska skulle förändras i grunden. Kanske ingen lockande tanke.

Problemet är att alternativet – den nuvarande politiken – är ännu värre, när vi ser på den genom den medmänskliga linsen. Vilken rätt har vi att låsa ute människor som vill ha ett bättre liv eller söker skydd från krig och förföljelse? Ingen alls. Finns det en motsättning mellan att stödja gemensamma idéer om människovärde och till exempel den svenska fattigpensionärens rättigheter? Nej, absolut inte, men det är skrämmande att vissa i sin retorik ställer detta mot varandra.

Lyckligtvis finns det sätt att börja bryta den onda cirkeln. I rapporten "Irreguljär migration och Europas gränskontroller" från den statliga Delegationen för migrationsstudier (Delmi) föreslås flera åtgärder, från en nedtrappning av den politiska retoriken och den panikartade krishanteringen, till att genom ekonomiska instrument skapa incitament för fler EU-länder att ta emot flyktingar.

Låt det bli vårt kollektiva nyårslöfte för 2017 så att vi hamnar på rätt sida av historien.

Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare för Kristna fredsrörelsen