Sveriges kristna råd begår ett dubbelfel

Det så kallade juluppropet för en human migrationspolitik är en bedrövlig politisering av den kristna tron. Bakom uppropet ligger Sveriges kristna råd (SKR) som samlar så gott som alla kyrkofamiljer i Sverige. Det ger uppropet stor tyngd. Den samlade kristenheten talar här med en röst och då bör jag som enskild kristen lyssna. Åtminstone om de talar om sådant som tillhör kyrkans område, nämligen tro och moral.

I den mån de går utanför sitt uppdrag missbrukar de sin position och blir enbart ytterligare en av samhällets röster, utan särskild auktoritet för oss kristna.

De bidrar också till en onödig splittring inom kyrkan eftersom de då pekar med hela handen i frågor som det får råda olika uppfattningar om.

Så är fallet här. Uppropet är till sitt innehåll ännu ett inlägg i debatten om hur Sverige inte ska hantera de stora ekonomiska och sociala utmaningar vi nu står inför. Specifikt uppmanar uppropet regeringen att inte låta den skärpta migrationspolitiken drabba barnen.

Ett enbart negativt budskap behöver nu inte vara fel om det riktar sig mot handlingar som är onda i sig själva, exempelvis aborter, människohandel eller dödshjälp. Ett rungande ”nej!” vore i dessa fall passande.

Men regler för invandring är inte av den naturen. Det går inte att härleda dessa från exempelvis människovärdesprincipen. Det gör området primärt politiskt.

Den goda politiken måste självfallet ta moraliska hänsyn men den kan inte reduceras till dessa. Så även om exempelvis vår flyktingpolitik borde vägledas av generositet är det svårt, om ens möjligt, att moraliskt bedöma om politiken är tillräckligt generös. Detta eftersom denna bedömning beror på faktorer som grannländers politik och även på vår egen förmåga.

Och förmågan beror i sin tur inte enbart på absoluta mått som BNP per capita eller att det finns ”oändliga fält och skogar” (som Fredrik Reinfeldt uttryckte det) utan främst på vår institutionella och sociala beredskap att inlemma en stor mängd främmande och behövande människor i vår gemenskap.

Den nya åtstramade flyktingpolitiken tillkom under dramatiska omständigheter under hösten 2015. Antalet asylsökanden var då uppe i 10 000 personer per vecka. Den öppna linjen, med Miljöpartiet som främsta representant, fick ett abrupt slut då till slut även Miljöpartiet ansåg att den stora inströmningen av migranter var ohållbar för Sverige.

Det som gjorde att vårt land stack ut från övriga europeiska länder och det som drog människor hit var löftet om permanenta uppehållstillstånd till alla från Syrien samt generösa regler för anhöriginvandring.

Båda dessa regelverk vill SKR återställa och det utan ens en ansats till råd om hur Sverige ska klara de som redan är här.

SKR gör alltså dubbelt fel. Först ger de sig in på ett område som i första hand är politiskt när deras uppdrag är att uttala sig om tro och moral. Och väl där ignorerar de politikens villkor, nämligen att väga intressen och hantera målkonflikter. Detta är de förvisso inte ensamma om utan det kännetecknar dessvärre även det politiska samtalet och faktiskt hela samhällets utveckling.

Vi har överlag fått allt svårare att hantera att det måste finnas en viss symmetri mellan våra ”ja” och våra ”nej”.

Människor av god vilja kan alltså mycket väl komma i konflikt med budskapet som framförs i juluppropet. Ja, det är faktiskt så att vi borde göra det. Och det är illa när vårt upplysta samvete råder oss att gå emot kyrkans uppmaning. Tyvärr är det heller inte första gången detta sker.

2011 togs initiativet ”Påsk­uppropet mot utförsäkringarna” och 2014 var det dags för ett pastorsupprop för en generös flyktingpolitik. Alla dessa tre upprop har en stark politisk slagsida. Samtidigt kan den svenska kristenheten inte samlat ta avstånd från en företeelse som dödar 38 000 ofödda i Sverige varje år. Det är också rejält bedrövligt.

Pelle Poluha,

statsvetare