Oron över att något ska gå fel är ett återkommande tema bland oss människor. Bibeln uppmanar förvisso de troende till vaksamhet men Jesus själv verkade ibland vara mer obekymrad än sina lärjungar. När dessa var besvärade över en man som drev ut onda andar i hans namn gav Jesus instruktionen att inte hindra honom med motiveringen att "den som inte är mot är för".
Även mästerteologen Paulus visade prov på en obekymrad inställning när han noterade sin samtids predikanter med högst varierande drivkrafter för att sedan utbrista: ”Än sen? Kristus blir i alla fall predikad för syns skull eller uppriktigt och det gläder jag mig över”.
Och rådsherrarna i Jerusalem blev hejdade i sin trosnit av Gamaliels välkända råd, ”Är det människors påhitt eller verk rinner det ut i sanden. Men är det av Gud kan ni inte slå ner dem. Det skulle kunna visa sig att ni kämpar mot Gud”.
Under hösten duggade varningarna tätt på debattsidor och kristna bloggar. De följde på händelser som var något av "fester" för de närvarande. Initiativet Awakening Europe samlade tiotusentals människor på Friends Arena i Stockholm. Gatorna invaderades av unga människor som frimodigt berättade om sin tro.
Samtidigt gick varningar ut som ifrågasatte arrangemanget, teologin, anspråken och uttrycken. Tänk om det går fel! Tänk om sjuka som får förbön inte blir helade. Tänk om man tänker för stort. Tänk om man blir beroende av starka ledare. Se upp, var försiktig!
Dagarna efter höll två av de historiska kyrkorna en gemensam gudstjänst i Lund. En annan "fest" kring försoning och enhet. Nya varningar gick ut. Är det äkta enhet? Finns inte stora skillnader i läran? Är avsikterna seriösa? Är anspråken för stora? Senare under hösten kom en artikel där teologen Vesa Annala uppmanade till en apologetik för vår tid, ett slags trons försvar mot moderna "avarter".
En särskild udd var vänd mot ”den så kallade karismatiska rörelsen”, som av författaren ansågs ha ersatt den intellektuella reflektionen med personliga upplevelser. Författaren var bland annat bekymrad över att ”Mirakelberättelser (...) sprids genom sociala medier som verkliga händelser”. Annalas kritik av överdrifter och en tidstypisk subjektiv tro har förvisso sina poänger, men det är lätt att generalisera och kasta ut barnet med barnvattnet.
För tänk om Gud själv rör sig i de händelser som oroar oss så. Tänk om Jesus faktiskt använde sig både av händelserna på Friends Arena och i den gamla domkyrkan i Lund. Och tänk om de personliga upplevelserna och mirakelberättelserna faktiskt är uttryck för Anden verksam i verkliga händelser men genom ofullkomliga människor.
Lundateologen Hugo Odeberg gav på sin tid en träffande beskrivning av fariseism, både den bibliska och den nutida. Fariséernas problem var enligt honom att när Jesus kom kunde de inte ta emot honom, eftersom han inte var som de.
Det är lätt att distanserat recensera sådant som ligger långt ifrån ens egna erfarenheter och preferenser. Vad som är svärmisk kristendom och formkristendom avgörs alltför lätt av var man själv befinner sig i terrängen.
Kvar finns snart bara det egna sammanhanget eller, ännu värre och i en postmodern era, betraktaren själv och dennes personliga syn på vad som är renlärig tro och lämpliga uttryck för denna.
Det finns ännu en dimension. Varningsorden beskrivs inte sällan som uttryck för apologetik, det vill säga trons försvar. Men vad händer om apologetiken får en riktning som hämmar tron i stället för att stimulera den? Tron för en kristen är ju inte bara ett dogmatiskt försanthållande, det är även en aktiv kraft av betydelse för livet.
Tro som ett senapskorn kan förflytta berg säger Jesus. Den desperata änkan som tas som utgångspunkt för hans fråga om ”människosonen ska finna tro när han kommer”, utmärktes snarare av sin ihärdighet än sin renlärighet.
För Jesus var hon dock ett gott exempel på tro, en verklig apologet! I bibelberättelserna möter vi många exempel på hur Jesus förebrår människor omkring honom för att de inte tror, samtidigt som det är svårt att finna exempel på när Jesus tillrättavisar sina efterföljare för att de har för mycket tro.
Och varför är vi så snara att varna för att ribban läggs för högt men så sena att varna för att den läggs för lågt? När varnar vi för att vi för sällan ber för de sjuka? Skulle vi ha varnat för Jesu överdrivna tjänst där han inte bara undervisade utan ständigt botade, drev ut onda andar och väckte upp döda?
Det är bra med urskiljning och apologetik när de försvarar både hjärtats tro och den klara tankens. Men om vi för ofta ropar ”vargen kommer” kanske ingen lyssnar när det väl är fara å färde.
Fram till dess kanske vi skulle bli bättre på att visa fördragsamhet och hellre uppmuntra till kärlek och goda gärningar. Vi riskerar annars att bli mer nitiska än den som gett upphov till själva rörelsen.
Må Människosonen finna tro när han kommer!
Dan Lindmark,
församlingsledare i Evangeliska frikyrkan, Lund