En av Dagens ledarskribenter, teologen Joel Halldorf, har i en ledartext den 3 januari med rubriken "Dags att återvinna teologiskt ledarskap", tagit upp frågan om hur nutidens tonåringar uppfattar den kristna tron.
Att Halldorf funderar över läget och formulerar sig i ämnet är gott. Men redan vid underrubriken till ledarartikeln, ”Kyrkan måste kunna ge konkret vägledning för det moderna vardagslivet”, blir jag mycket undrande.
Det Joel Halldorf skriver bygger på en undersökning gjord bland kristna tonåringar i USA, samt en fältstudie i fyra svenska storstadsförsamlingar utförd av studenter på Teologiska högskolan (THS) i Stockholm, där Halldorf jobbar.
I USA-studien hade en tonåring uttryckt det: ”I kyrkan lär jag mig om Gud och Jesus, men den påverkar inte mitt liv i övrigt.” Studenterna på THS fick fram en gemensam sak för alla församlingar de undersökte, nämligen att det förekom ”gott om uppmaningar att ägna sig åt religiösa praktiker, som att be, läsa Bibeln, fira gudstjänst och arbeta diakonalt.” Men konkret vägledning om vad tron skulle kunna betyda i en tonårings vardag saknades.
Lösningen Joel Halldorf presenterar är att återvinna ett förlorat teologiskt ledarskap, men därmed inte att återknyta till den tidigare så kallade kristna syndakatalogen på moralens område. För i fråga om den befinner vi oss ännu ”i en reaktion” mot dessa överdrifter, enligt honom.
Men för det första, som jag läser mig till, existerar det faktiskt listor/kataloger i Bibelns Nya testamente med uppräkningar av "syndiga" gärningar som vi inte bör hålla på med.
För det andra, påstår jag, lägger Joel Halldorf bara fram en annan sorts syndakatalog, en som tenderar till politiska undertoner, då han gör gällande att kyrkan måste kunna svara på tonåringars frågor rörande var exempelvis "gränsen går för girighet i ett kapitalistiskt samhälle". Eller hur "undviker man självupptagenhet i en social medier-kultur?", eller "vilka sätt finns det att öva sig i tålamod och återhållsamhet, när världen ropar ´allt genast´?"
För det tredje bekymrar det mig att Joel Halldorf inte kopplar ärendet främst till vad Bibeln har att säga, eller till vad den helige Ande kan ha att tillföra i ämnet. Snarare känns det som om sådant i sammanhanget vore förlegat.
Och slutet på ledarartikeln uttrycker kanske därför följdriktigt uppmaningen till ett återvunnet teologiskt ledarskap: ”att finnas med i samtiden – med en uppdaterad bild av forskning, samhällsdebatt och trender – och kunna läsa den teologiskt”.
Jag kommer inte undan några för mig väsentliga och relevanta frågor till Joel Halldorf: Är ”kyrkan” du nämner detsamma som varje lokal församling i Sverige?
Och är det enbart teologiskt utbildade präster och pastorer som kan lära ut hur man som hängiven kristen ska förhålla sig till vardagslivets ”barnuppfostran, konsumtion, karriär, och så vidare”?
Eller handlar ledarskapet om ett över församlingarna tillsatt ledarskap, katekeskatolskt präglat? Samt kan verkligen en framskolad teologi, till skillnad från bibelordet och mer direkt den helige Ande, visa på en livsmodell där helgelse och Kristuslikhet konkretiseras?
Naturligtvis med respekt för Joel Halldorfs tankar och åsikt, tvivlar jag ändå på detta. Och ser snarare hur en profetisk väckelsekristendom i framtiden, under ett sådant ledarskap, övergår till att åt tonåringarna inrikta det kristna livet mot allmänmänskliga förhållningssätt, där moral-, social- och miljöpolitisk korrekthet står överst på agendan.
Sigvard Svärd, pingstpastor
