Det lokala arbete med asylsökande som Lasse Svensson och Karin Wiborn beskriver i sitt svar (13 januari) till mig är gott. Det är detta slags arbete vi uppmanas till av de bibeltexter som Svensson och Wiborn nämner. Tyvärr missar Svensson och Wiborn mina poänger så här kommer ett förtydligande.
Kyrkan får absolut ge sig in på politikens område om lagar bryter mot den etik som det är hennes uppdrag att försvara. Så är fria aborter ett tydligt brott mot budet ”du skall icke dräpa”. Ett annat exempel är människohandel som ju innebär en allvarlig kränkning av människans värdighet. En kyrka som tar sitt uppdrag på allvar har därför inget annat val än att engagera kraftfullt mot lagar som tillåter aborter eller människohandel.
Svensson och Wiborn menar att omsorg om utsatta människor är en central biblisk tanke. Jag håller med! Men hur omsorgen ska ta sig politiskt uttryck är långt från självklart. På en politisk nivå är det svårt att sätta ett mått på vad som är tillräckligt omsorgsfullt eller generöst. På vilket sätt använder vi våra medel bäst? Kanske handlar det om att skjuta till mer pengar till UNHCR som hjälper de allra svagaste som blir kvar i konflikternas närområden. Och vilken är vår förmåga att ta emot några hundratusen människor till på kort tid? Poliser, lärare, läkare, bostäder saknas och mycket i samhället knakar nu.
Juluppropet handlar nu specifikt om familjer. Vad är då problemet med att, som det står i uppropet, "ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv"? Med en fungerande migrationspolitik hade detta varit helt rätt. Att hålla ihop familjer är en god sak.
Problemet är att Sverige har försatt sig i en mycket svår sits genom att följa regelverk som inte är skapade för den stora migration världen upplever i dag. Med små flyktingströmmar är det möjligt att ge asyl till alla med skyddsskäl, inklusive familjemedlemmar. Men det går inte längre. Ett system med flyktingkvoter måste i stället införas.
I dagsläget måste vi välja det minst dåliga alternativet. Att släppa på begränsningarna för familjeåterförening skulle leda till ytterligare stor och påfrestande invandring. Återföreningen får ske i annat land.
När till och med Miljöpartiet, den öppna linjens främste representant, ansåg sig tvunget att dra i nödbromsen är det märkligt att kristenheten samlar sig för att kritisera delar av de nya begränsningarna.
Beslut togs av nödvändighet, inte för att någon önskar en situation där familjer förvägras en återförening i Sverige.
Kristenhetens uppgift är rimligen att fortsätta det arbete på lokalplanet som Svensson och Wiborn skriver om så att fler människor så småningom kan slussas in i det svenska samhället. Här, till skillnad från i frågan om migrationspolitikens konkreta utformning, har kyrkan ett tydligt mandat.
Så mycket mer konstruktivt, och närmare bibelordet, det hade varit om SKR i stället hade uppmanat oss kristna att i vardagen älska vår nästa och förkunna de goda nyheterna där vi bor. Ett ämne för nästa upprop, måhända?
Pelle Poluha
