Alla samhällen sedan tidernas begynnelse har haft en samling av regler och traditioner kring samlevnaden mellan man och kvinna. Vi kallar det för äktenskap.
Det har både världsliga och andliga eller ideologiska motiv. Staten lagstiftar om det ekonomiska och materiella: egendom, ansvar för barnen, arvsskifte. Kyrkan förmedlar idén om makars inbördes hjälp och trohet, barnens uppfostran och kärlekens dubbla innebörd: både lust och ansvar. Allt detta blir tillsammans en ordning för äktenskap. Förr ingick den i värdegrunden och det allmänna rättsmedvetandet.
Det världsliga syftet var att knyta de biologiska föräldrarna till varandra och till barnen. Det är skadligt för samhället om barn kommer till, som ingen tar ansvar för. Det är dåligt för barn att växa upp med bara en förälder. Det är svårt för en ensam förälder att orka med både barn och förvärvsarbete.
Ur kristen synpunkt är det önskvärt att man går in under den ordning som vi tror att Gud har förordnat för samlevnad och familj.
Äktenskapet är ett heligt förbund, ett utflöde av Guds skapelseordning. Religionen har tankar kring äktenskapet, som går långt utöver statens. Livslångt, löftesbundet, ingånget i bön inför Gud, välsignat av Skaparen. Och fundamentalt heterosexuellt eftersom fortplantningen är det konstituerande mönstret. Inget av detta ingår i vår lagstiftning eller nationens kulturella värdegrund i dag.
Förutsättningarna för äktenskap som den normala ordningen för samlevnad har ändrats av den moderna utvecklingen. Preventivmedel och artificiell insemination har lösgjort fortplantningen från dess naturliga koppling till sexualiteten. Den allmänna värdegrunden har förändrats i konsekvens med detta. Det är nu socialt accepterat att leva samman utan att vara gifta. Och att skiljas eller ha barn med flera olika partners.
Behovet av regler som skyddar barn och människor i förhållanden – äktenskap eller inte – står dock kvar. Staten har infört lagar som ger ett sådant skydd även i samboförhållanden. Alltså har äktenskap och ogift samlevnad blivit allt mer likvärdiga inför lagen. Många av de skillnader som fortfarande finns går att avtala bort genom äktenskapsförord och samboavtal.
Om nu lagstiftarna inte anser att det traditionella äktenskapet är viktigt, om de inte är intresserade av att aktivt stödja det och motverka andra samlevnadsarrangemang, varför gör de då fortfarande skillnad mellan gifta och ogifta?
Lagstiftarens legitima intresse av att fortplantning och samliv sker på ett ordnat och ansvarstagande sätt, kan tillgodoses genom att samma grundläggande regelskydd får gälla automatiskt för alla som har ett gemensamt hushåll och alla som har barn tillsammans. Med möjlighet till anpassning i det enskilda fallet, genom avtal på vissa områden.
Allmänhetens syn på äktenskap handlar nu mer om romantik än om civilrätt. Att vara gifta är en social status som uppvärderar ett förhållande. Vigseln blir en offentlig bekräftelse på att två personer avser att bo tillsammans permanent och har rätt att få sin inbördes kärlek godkänd och respekterad. Bröllopet blir främst en hyllande, applåderande och lyckönskande festlighet. Inget av detta behöver regleras i lag.
Staten borde dra sig ur allt som har med äktenskap att göra. Avskaffa den så kallade vigselrätten. Lämna äktenskapet till kultur och religion, där det fortfarande spelar en viktig roll.
Kyrkor och samfund kan då själva bestämma vad de betraktar som ett äktenskap, och hur sådana ska ingås. När den svenska nationen inte längre har en gemensam, kristet baserad värdegrund och kultur, utan förutsätts vara mångkulturell och sekulärhumanistiskt baserad, blir detta den enda rimliga vägen. Bort med tassarna från det heliga äktenskapet!
Åke Eldberg, kyrkoherde Björkviks församling