Bengt Olof Dike: ”Socialdemokraterna ratar Jesus i kyrkopolitiken”

Återigen har Socialdemokraterna i sitt nya kyrkopolitiska program för 2018–2021 – och som stakar ut vägen för partiet i årets kyrkoval – uteslutit Gud och Jesus.

Inte i någon enda rad i det sju A4-sidor långa programmet nämns den kristna kyrkans högsta ledstjärnor.

Och inte heller finns ett enda ord om att stärka missionen – att gå ut och göra alla folk till lärjungar (Missionsbefallningen).

Kritiken mot att partiet, som är det största i kyrkomötet med sina 72 mandat, i förra mandatperiodens motsvarande program, också underlät att ta med Gud och Jesus var hård. Men den har tydligen inte fallit i god jord, då också det nya kyrkovalsmanifestet har uteslutit dem.

Kritikerna talade alltså för döva öron; vän av elementär kyrklig och kristlig ordning höjer naturligtvis på ögonbrynen och frågar sig varför Socialdemokraterna i motsats till andra nomineringsgrupper håller Gud och Jesus utanför programdörrarna.

Är det månne för att de inte bokstavligen har rösträtt i kyrkovalet, eller vilka är orsakerna?

Men alla vi, som saknar de självklara huvudpersonerna i regeringspartiets kyrkovalsprogram, får läsa desto mer om hbtq, jämställdhet, faran för islamofobi­ samt vikten av religionsdialog­ och tolerans.

Här några exempel:

”Trygghet för hbtq-personer och deras självklara rätt till fullt och komplett deltagande i all kyrklig verksamhet är viktigt. Arbetet med detta måste stärkas. Inte minst måste rätten att ingå samkönade äktenskap stärkas genom att aktivt motverka alla de diskriminerande strukturer som kvarstår i såväl kyrka som samhälle. Allt motstånd mot kvinnor som är präster är oacceptabelt och måste upphöra.”

Här inställer sig ett par frågor: Har kyrkan uteslutit några hbtq-personer från kyrkligt arbete?

Och samkönade äktenskap är ju sedan flera år legalt stadfästa. Kvinnoprästers dörr öppnades som bekant redan för nästan 60 år sedan, varför Socialdemokraterna slår in helt öppna dörrar.

Om vissa (präster) också i dag på teologiska grunder är motståndare till kvinnopräster, har de förstås skydd av tanke- och åsiktsfriheten. Eller hur vill programförfattarna göra för att deras motstånd ska ”upphöra”?

S-programmet slår också fast att Svenska kyrkan ska ”säga ifrån” varje gång ”en människa, eller en grupp av människor, förtrycks eller kränks med hänvisning till etnicitet eller religion”.

Men inte ett ord finns med i det sjusidiga dokumentet om den fasansfulla terrorn mot kristna trosutövare i flera muslimska stater, en förföljelse som har krävt tusentals och åter tusentals offer. Ändock fastslår S-dokumentet mycket riktigt att vår kyrka är en del av den världsvida kyrkan, samtidigt som det är utförligare om skyddet för en annan religion:

”Ständigt måste kampen mot islamafobi och antisemitism tas. I den kampen ska Svenska kyrkan vara en god förebild.”

Är S-programmet en förebild, som inte med ett ord nämner den systematiska slakten av våra kristna systrar och bröder i Mellanöstern och återigen har stängt dörren för Gud och Jesus?

Jag överlåter till Dagens läsare att svara på den frågan. Själv tvekar jag inte om svaret.

Bengt Olof Dike, kyrkomötesledamot 1989–2005, nu församlingsengagerad i Lunds stift.