Under alltför lång tid har föräldrar matats med budskapet att barn mår bäst av att tas om hand av andra vuxna, utbildade pedagoger som kan lära barn saker.
Sedan många år finns forskning om att det som barn behöver är trygg anknytning till ett fåtal vuxna som finns kvar under barnets uppväxt, något som i princip är omöjligt för pedagoger att ge till alla de barn de har omkring sig.
Många pedagoger är medvetna om detta, och försöker finnas där som trygghet och bas för de barn de har i sina grupper. Men anknytning tar tid, och den tiden finns sällan.
Läs mer: Alf B Svensson: Låt inte barnen få ta makten
Det har blivit tabu att prata om barns behov. Kunskapen om barns behov tystas ner. Hur har det blivit så – i ett land där vi tror att vi går i främre ledet för att värna barns behov och rättigheter?
Det är 50 år sedan John Bowlby efter mycket forskning presenterade anknytningsteorin – teorin som tydligt visar oss att barn behöver trygga vuxna att vända sig till när de är överväldigade av egna känslor och behov.
För ett barn under tre år är det avgörande för barnets utveckling att det har tillgång, både fysiskt och känslomässigt, till en eller två vuxna som de återkommande, under dagen och natten, kan komma till för att lugna sig och hämta kraft.
Under de senaste 30 åren har forskningen kring hjärnan exploderat, och vi har fått en helt ny vetenskap – neurovetenskapen – som hjälper oss att förstå att barnets närhet och tillgång till, eller frånvaro av, trygga vuxna påverkar hur barnets hjärna utvecklas.
Barnets hjärna klarar inte av att hantera stress och överväldigande känslor på egen hand.
Läs mer: Olof Edsinger: Något skaver i sången ”Du vet väl om att du är värdefull”
Om barnet inte får hjälp av en vuxens hjärna att lugna sig, så fortsätter de stressreaktioner som utlöstes av något som barnet upplevde farligt och överväldigande. Det bidrar i stunden till att barnets förmåga till relationer påverkas negativt, och på lång sikt påverkar det hjärnans utveckling. Varför kommer inte denna kunskap ut? Varför sprids den inte? Varför pratar vi inte om detta?
De allt större barngrupperna, och de allt längre dagarna som många barn vistas i förskolan, ökar den stress barnen utsätts för, samtidigt som deras möjlighet att tanka närhet och trygghet minskat. Eftersom det lilla barnets hjärna är ganska outvecklad, är det många situationer under en dag som kan upplevas överväldigande för ett litet barn.
Få barn klarar av att "tanka igen" allt de behöver på kvällen, när de har en liten stund med föräldrarna. Och få föräldrar orkar efter en lång arbetsdag göra sig så tillgängliga för barnet som barnet behöver.
Det finns en myt. Myten som säger att barn behöver socialiseras tidigt. Den myten bygger på en tro att socialisering sker i stora grupper. Men barns hjärnor fungerar så, att om de upplever stress så stängs den del av hjärnan av som skapar relationer.
De flesta barn upplever stress i stora barngrupper. Alltså blir socialisering i stora grupper en omöjlighet. Barn behöver under sina första år i lugn och ro få bygga upp nära relationer till ett fåtal trygga människor – sedan är de redo för socialisering med den stora världen.
Varför ställer vi oss inte frågan hur det påverkar barnen att inte ha möjlighet till den trygghet de behöver under sina första år?
Kan det vara så att många av de problem vi ser hos äldre barn och vuxna, beror på att deras hjärnor och nervsystem inte fick utvecklas i lugn och ro, och återhämta sig efter stress, när de var små?
Läs mer: Alf Svensson: Kvinnor och barn blir objekt vid surrogratmödraskap
Varför når inte forskningen om barns behov fram till BVC, förskolan, svärföräldrar och andra? Varför har det blivit politiskt inkorrekt att vilja vara hemma med sina barn? Varför uppmuntras inte föräldrar som vill vara hemma med sina barn? Varför får de inte ekonomiskt stöd, när de sparar samhället många kronor? Varför tas dagmammorna och andra former av barnomsorg i mindre grupper bort?
Det är dags att vi frågar efter, och lyfter fram, den kunskap som finns, och börjar kräva att politiker tar kunskapen på allvar.
De familjer som väljer att vara hemma med sina barn behöver få mötas med acceptans, uppmuntran och stöd på alla nivåer, och de familjer som önskar ha barnomsorg behöver erbjudas en barnomsorg som ger barnen lugn, trygghet och närhet till ett fåtal vuxna.
Ulrika Ernvik,
legitimerad psykoterapeut
