Jag är en av alla de tusentals/hundratusentals som känner stor frustration och förtvivlan över den utlämningsprocess som pågår just nu i Sverige. Jag har svårt att ta in omfattningen och graden av ångest och rädsla hos alla dem som just nu väntar på att utvisas till Afghanistan eller förvägras rätt till återförening med familjen. Frågor jag ställer mig är:
Hur kan ett land som Sverige vara delaktigt i en så smutsig hantering av människoliv? (Överenskommelsen med Afghanistan vill jag inte ens kommentera.)
Var finns de röster på politisk riksnivå som skulle tala för dem som ingen röst har?
Själv har jag och min familj varit engagerad sedan hösten 2015, då när Sverige slog sig för bröstet och stolt proklamerade vilken insats vi gjort som tog emot så många. Vad är den insatsen värd i dag när upp emot hälften ska skickas ut till en, lindrigt uttryckt, oviss framtid?
Vi var jourhem, jobbade som volontärer på ett evakueringsboende och har sedan dess följt flera av dem som kom. Sveriges regering och andra myndigheter vädjade till svenska folket om hjälp i situationen när så många kom och det behövdes insatser på så många olika områden. Människor engagerade sig och har gett av sin kraft och sitt hjärta för att ingjuta hopp och mod till dem som kom hit.
Det känns som om det engagemanget nu trampas under fötterna, föraktas och negligeras.
Hur ska en engagerad människa från ena dagen till den andra plötsligt byta fokus och kunna bli delaktig i, och medverka till, att någon jag "gett mitt liv för" ska ut?
Det är ett förakt och en respektlöshet för det engagemanget som jag tycker saknar motstycke! Dessutom kom de till Sverige under de förutsättningar som rådde då. Sverige var ett land som var säkert och vi hade en generös flyktingpolitik med öppna gränser som lovade saker, vilket har visat sig inte var mycket värda.
Man kan säga att de lurades hit under falska förespeglingar. Det är dags att ta ansvar för den politik som fördes då. Man behandlar inte människor på ett så svekfullt sätt om man vill kalla sig en rättsstat.
Jag tycker att rättsstaten krackelerar på flera områden: Migrationsverket tror inte på barnens/ungdomarnas ålder, men skriver upp dem helt godtyckligt utan belägg. Är detta rättssäkert? Inom all offentlig verksamhet talar man om kvalitetssäkring. Är dessa fabricerade åldersuppskrivningar rättssäkrade? Vem granskar Migrationsverkets verksamhet sett ur det perspektivet?
Från den 1 juni ska medicinska åldersbedömningar göras, men fram till dess är det handläggarens bedömning som gäller trots motstridiga uppgifter. Själv har jag jobbat inom offentlig verksamhet hela mitt liv på bland annat chefspositioner (hälso – och sjukvård) och vet hur viktigt regelverket är och att allt man gör ska kvalitetssäkras.
Jag blir oerhört upprörd när jag hör från gode män hur ett förhör med handläggare på Migrationsverket kan gå till. Det är inte ögonblicksbilder från det rättsäkra land jag trodde Sverige var.
Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle behöva uppleva det jag nu ser. Vettskrämda ungdomar som skakar av rädsla över det som väntar. Poliser som går runt, söker på arbetsplatser, bussar och ställen där man tror att någon som fått utvisningsbeslut befinner sig. Letar uppgifter från ”angivare” som kan uppge var någon eventuellt finns.
Jag vill inte ange det ord som jag tycker passar i ett sådant samhälle. I en värld där högerkrafterna blir allt starkare, där den egna välfärden har högsta prioritet och där allt fler gränser stängs måste det finnas en motkraft. Det gäller inte bara för de svagas skull – det gäller för oss alla.
Tyvärr verkar det som om alla abdikerat.
Det enda rimliga, humana och moraliskt försvarbara är att ge amnesti till alla dem som ”lurades” hit. Vi är ganska många som inte slutar kämpa därför att vi tror att godheten är starkare än mörkret.
Ingegärd Malmberg Bohlin
