Olof Edsinger har en god poäng, när han hävdar (29/3) att psalmtexten "Du vet väl om att du är värdefull" visserligen har förtjänster men att den saknar ett befriande evangelium, att Jesu frälsningsgärning inte tycks behövas. Liknande tankar har jag själv haft, som i samband med dop då denna psalm inte sällan önskats.
Inte så att jag sagt nej men att jag nog tänkt på, och ibland också föreslagit, en märgfull psalm som nr 69, ”Glad jag städse vill bekänna: Jag är döpt i Jesu namn”. Här är fokus både på det subjektiva och det objektiva: ”Mig i Jesu dyra blod/ skänkes frihet, kraft och mod”.
Vår tidsepok är narcissistisk brukar det sägas; vi kretsar kring vårt eget självförverkligande. Andliga rörelser under paraplynamnet new age säljer detta budskap till sökande människor. Denna förkunnelse har vind i seglen, eftersom kyrkan i vid mening för många tycks ge otydliga svar.
Vid läsningen av Edsingers inlägg gick mina tankar till en annan litterär text som – trots sin annorlunda karaktär – kan tolkas och uppfattas ungefär som Ingemar Olssons "Värdefull". Jag syftar på Tomas Tranströmers omtyckta dikt "Romanska bågar" ur samlingen För levande och döda (1989). Litteraturvetaren Staffan Bergsten menar att dikten "redan hunnit bli sliten genom alltför flitigt bruk i kyrkliga sammanhang".
Personligen är jag kluven inför den här dikten. Bilden av valven som öppnar sig oändligt både i kyrkorummet och i människan är stark. Den pekar på en inneboende möjlighet. Ängelns budskap återspeglar en optimistisk uppfattning om människan.
Även om Tranströmer här lämnar en viktig påminnelse, ger dikten inte rättvisa åt hela bredden i en kristen människosyn.
Saknas gör anspelningar på skuld och behovet av förlåtelse. Denna avsaknad har gjort att "Romanska bågar" flitigt har använts i sammanhang som new age och mindfulness – men också på predikstolar där förkunnelse om Kristi roll som frälsare inte varit prioriterad. Nu var Tranströmer ingen evangeliets budbärare utan en benådad diktare. Se min skrift Timmerstockarnas knäppta händer. En andlig läsning av Tomas Tranströmers dikter.
Det är som Olof Edsinger skriver: Missförstå mig rätt – dikten är bra. Och i rätt sammanhang kan den bidra till att ge insikter om mänskligt djup och att stärka självförtroendet. Men det frigörande evangeliet befinner sig trots allt på ett än större djup, det som vi får oss berättat genom uppenbarelsen, att Gud antog mänsklig gestalt och ställde allt till rätta.
Därför kan vi vara hoppfulla, eller som Tranströmer så fint låter ängeln i dikten uttrycka det: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”
Gunnar Hyltén-Cavallius,
komminister emeritus, teol. lic.
