Martin Lembke: Jesus tog inte straffet för våra synder

Låt oss ånyo betrakta Kristi kors. Att Jesus blev människa "för vår frälsnings skull" och korsfästes "för oss" (nicenska trosbekännelsen) är alla kristna överens om. Men hur eller på vilket sätt är hans passionsdrama nödvändigt för vårt eviga liv? Det finns ingen konsensus i denna fråga, ingen allmänt erkänd försoningslära. Den dominerande teorin under kristendomens första årtusende var att Jesu död var en lösesumma för att Satan skulle gå med på att släppa mänskligheten ur sitt grepp.

Ofta kombinerades eller alternerades denna teori med idén att Jesus med sin mänskliga natur liksom ett bete på den gudomliga kroken lockade Satan att hugga mot en syndfri människa och att därmed förverka sin rätt att hålla mänskligheten i fångenskap. (Båda dessa tankegångar sammanfogades i strikt avmytologiserad form i Christus victor, Gustaf Auléns kända kamp- och segermotiv från 1931.)

Mot slutet av 1000-talet gav dock Anselm av Canterbury ut sin bok, "Cur Deus homo" ("Varför Gud blev människa"), varefter ingenting blev sig likt. I stället­ för att som det första årtusendets kristna tänkare tolka försoningens logik i termer av andlig krigföring formulerade Anselm sin satisfaktionslära i termer av ställföreträdande botgöring eller gottgörelse (satis­faktion).

Enligt denna lära, som snart kom att bli helt dominerande i västerlandet, var syftet med Jesu korsdöd alls inte att tillfredsställa Satan, krasst talat, utan tvärtom att tillfredsställa Gud.

Läs också: "Jag får inte begrava min döende vän i Svenska kyrkan"

Anselm tänkte så här. Synder­ måste antingen bestraffas eller­ gottgöras – att Gud blott skulle­ överse med dem hade stridit mot hans rättfärdiga natur.­ Människans syndaskuld är dock omätlig. Gud har därför två val: antingen att utdela ett omätligt straff eller att acceptera en omätlig gottgörelse.

Eftersom Gud är kärleksfull och inte bara rättfärdig så väljer han det senare. Men människan i sin ändlighet tillika syndfullhet är hopplöst inkapabel att åstadkomma något av gränslöst värde. Gud tar därför saken i egna händer. Sonen blir människa och underkastar sig korsdöden. Att han, som i sin gudomliga person är allsmäktig och fullkomlig i majestät, frivilligt går med på detta är oändligt hedervärt och därmed förtjänt av en oändlig belöning eller kompensation.

Jesus själv har dock inget behov av slik ersättning. Han ber Fadern att i stället nyttja den som gottgörelse för människans omätliga syndaskuld.

Poängen med Anselms satisfaktionslära är alltså att Jesus­ på korset gör något som är så berömvärt att det uppväger människornas gränslöst klandervärda överträdelser. Som teo­ri är den överlägsen det första­ årtusendets försonings­teoretiska alternativ.

Det insåg även 1500-talets reformatorer, som dock också insåg att den med sina idéer om gottgörelse och överskjutande förtjänster är intrikat invävd i ett medel­tida romersk-katolskt botgöringstänkande som rimmar illa med ”tron allena”, protestantismens huvudprincip. De formulerade därför ett alternativ: läran om ställföreträdande strafflidande.

För många protestanter, i synnerhet inom evangelikala och pentekostala sammanhang, torde läran att Jesus tog straffet i vårt ställe vara nästan synonymt med evangelium. I sin debatt­artikel den 29 mars­ beskriver Olof Edsinger just "evangeliet om Jesus Kristus – att Gud själv går in och tar straffet för din och min synd, så att var och en som tror på honom kan undgå detta straff".

I sin bok ”Inte utan korset” beskriver Stefan Swärd detsamma på samma sätt: ”I stället för att döma och straffa världen för vår synd, tog Kristus på sig detta på korset” (sidan 139).

Läran om ställföreträdande strafflidande är dock falsk eller åtminstone heretisk. Vilket straff är det nämligen som Jesus­ antas lida i vårt ställe? Syndens lön är döden, lär Skriften, vilket kan tolkas fysiskt och/eller andligt. Straffet kan dock inte syfta på den fysiska döden, även om Jesus förvisso dog i denna bemärkelse, ty även efter Jesu död är det ju alla människors lott att en gång dö.

Läs också: Frågan om evangeliets väsen fortsatt viktig

Men det kan heller inte syfta på den andliga döden, separationen från Gud, åtminstone inte enligt Chalcedon-konciliets kristologi som stadfästes år 451, ty Jesu mänskliga natur är ju oupplösligt förenad med hans gudomliga dito. Den kan inte ens under långfredagens mörkaste timmar ha varit skild därifrån.

Låt det därför stå klart: Hur än Jesus på korset möjliggjorde vår frälsning så gjorde han det inte genom att i vårt ställe ta straffet för våra synder.

Läran om ställföreträdande strafflidande är inget evangelium utan snarare en förvanskning av Anselms klassiska idé.

Martin Lembke,
filosofie doktor i religionsfilosofi, Lunds universitet.