Påven Franciskus har angripit vår tids kapitalism som "en ny tyranni", "djävulens dynga", och "ett system som har penningen som gud". Under ett internationellt möte för folkrörelser i Bolivia 2015 uppmanade han aktivister att "stå upp mot ett avgudadyrkande ekonomiskt system som utesluter, förnedrar och dödar".
Om vi ska hörsamma den här appellen behöver vi teologiska resurser. En sådan är befrielseteologin, en strömning som uppstod i Latinamerika under sextiotalet när katolska präster gjorde gemensam sak med de kämpande fattiga. Under åttiotalet uppmärksammades befrielseteologin på sina håll i Sverige, men numera tycks den bortglömd.
Ändå är det nu vi behöver den bättre än någonsin.
I Sverige ökar gapet mellan rika och fattiga, och de fattiga blir allt mer skuldsatta. Klimatkrisen har visat att "det system som har penningen som gud" inte bara skapar ojämlikhet mellan människor, utan hotar grundförutsättningarna för mänsklighetens existens.
Låt oss lista några av befrielseteologins särdrag:
Befrielsesträvan är en nödvändig del av det kristna livet för den som lever i en värld med ofrihet och exploatering. Det är inget man kan avstå från ifall man vill leva ett fullödigt andligt liv.
Begreppet Gud förknippas vanligtvis med styrka, makt och härlighet. De latinamerikanska teologerna utmanar oss att se hur Gud möter oss i de förtryckta, de som anses oviktiga. Det här kan kallas befrielseteologins mystika blick: att försöka erfara Gud på oväntade platser. Gud talar till oss genom de förtryckta, men kan vi höra vad Gud säger?
Alla bär ideologiska glasögon som de ser världen genom. Ofta har teologer varit omedvetna om detta. Privilegierade vita män har gjort teologi ur privilegierade vita mäns perspektiv, men trott att deras slutsatser varit allmängiltiga. Befrielseteologer är tydliga med att de tolkar Bibeln och den kristna traditionen ur ett visst perspektiv: de förtrycktas situation och kampen för befrielse.
Befrielseteologer är inte neutrala. De engagerar sig för befrielsekampen, för de utsatta. Opartiskhet är inget alternativ. Att inte ta ställning för förändring är att ta ställning för de rådande orättvisorna.
Befrielseteologerna hävdar att om vi vill veta sanningen om den här världen ska vi se saker och ting ur de förtrycktas synvinkel. Det finns aspekter av sanningen som vi bara kan få syn på underifrån.
Det går naturligtvis inte att direktimportera en teologisk strömning som vuxit fram på en annan kontinent. Befrielseteologi i Sverige måste vara anpassad till våra förhållanden.
Frågor för oss svenska kristna är: Vad innebär befrielse i vårt samhälle? Vilka är fattiga och förtryckta hos oss? Finns det osund neutralitet och konflikträdsla som vi behöver överge? Vilka sanningar om vårt land syns bara underifrån?
De kristnas politiska, profetiska uppdrag är nödvändigt. Men för befrielseteologer är det ett komplement till, inte en ersättning för, jag–du-relationen med Gud. Också den engagerade människan behöver förtröstan på Gud, och överlåtelse åt Gud. Också hon behöver höra att hon är älskad av Gud. Också hon behöver vila i Gud.
I sin encyklika Laudato si, om klimathot och ojämlikhet, skriver påven Franciskus att kristen andlighet uppmuntrar till "en profetisk och kontemplativ livsstil". Påvens ord kan inspirera oss att hålla ihop det profetiska och det kontemplativa. Den kristna tron behöver två vingar för att lyfta: engagemang och gudsförtröstan, politik och mystik.
Annika Spalde, diakon och författare
Pelle Strindlund, teol. kand. och författare
