De senaste dagarnas debatt om de gömda flyktingarna har kretsat kring ett påstående att det skulle finnas 12 500 personer som lever gömda i Sverige samt att gärningsmannen på Drottninggatan ska ha levt gömd. När fakta och fiktion blandas tävlar våra politiker igen om att lösa ett fiktivt problem.
Läs också: KD och MP föreslog fotboja för avvisade - möts av kritikstorm
Först måste vi vara klara över att 12 500 anmälda som avvikna inte alls betyder att det skulle röra sig om lika många som lever gömda. Många som nekas asyl i Sverige söker sig vidare till andra länder, men, de glömmer att säga adjö innan de lämnar landet. Av angivna 12 500 kan det röra sig om uppemot 4 000 som inte alls finns i Sverige. Den riktiga siffran är således betydligt lägre.
En viss del av de så kallade "12 500" är personer med pågående ärenden om verkställighetshinder. Dessa behandlas hos polisen som avvikna och hos Migrationsverket som personer vars nya skäl eventuellt kan berättiga dem till skydd. Denna grupp har vuxit lavinartat under senaste halvåret när det blivit allt vanligare att placera dem i förvar i avvaktan på prövningen av deras sak.
De som är i förvar har också mycket svårare att föra sin talan.
I asylärenden rör det sig om personer som hävdar att de är i behov av skydd och att de i hemlandet riskerar sina liv, eller att utsättas för omänsklig behandling. Rättsligen är kravet att de ska visa att det är mer sannolikt att de är skyddsbehövande än att så inte är fallet. Man förväntar sig normalt att bedömningen av denna risk ska vara statisk och att asylsökanden ska behandlas lika.
Men, under nuvarande regering har personer nekats asyl som för fem år sedan skulle ha beviljats asyl och antalet beviljade asylfall är i dag lägre än under normalår.
Det krävs inte mycket fantasi för att inse att ett påtagligt antal nekade flyktingar gömmer sig av rädsla.
De har anledning att fly. De är rädda för sina liv. De fruktar tortyr med mera, men fick ingen fristad i Sverige. Tanken att skickas åter till hemlandet driver dem till att gömma sig. Denna grupp som upplever en verklig fruktan för att återvända till hemlandet utgör självklart ingen fara för vårt samhälle. Men hur stor är den? Om vi tar sikte på den ändrade viljan att erkänna skyddsbehov kan det röra sig om uppemot en tredjedel av alla som är gömda.
Sedan har vi kristna konvertiter från länder som Iran och Afghanistan som numera nekas asyl under de mest fantastiska argument man kan tänka sig. Migrationsverkets egen landinformation uppger att kristna konvertiter behöver skydd och alla kristna konvertiter som nekas asyl är just konvertiter. De är döpta och aktiva i sina församlingar och församlingarna bedömer att de är genuint troende.
Den svenska bedömningen av tro har utvecklats i en riktning som skiljer sig allt mer från den syn som finns i länderna de flyr från liksom från församlingarnas bedömning där de också är mest väl kända. Vi vet att kristna afghaner inte kan leva i hemlandet och vi vet att uppemot 90 procent av alla konvertiter förblir trogna sin kristna tro. Kan återstående 10 procent verkligen motivera en vägran att skydda de troende?
En missionerande afghan som på allehanda sätt inte bara visar sin tro utan uppmuntrar landsmän att konvertera nekades asyl med motivering att man inte skulle behöva vara kristen för att missionera för Jesus.
En annan konvertit nekades asyl med motivering att han vid dopet inte kunde hela Nya testamentet och därför inte skulle kunna vara kristen. Senast nekades en konvertit därför att han trots sin tydliga kristna tro inte kunde svara på frågan vad hans församling tyckte om hbtq-personer. Antalet gömda kristna konvertiter torde uppgå till dryga 1 000, det vill säga någonstans mellan 12 och 15 procent av alla gömda flyktingar.
Lagen består av rättigheter och skyldigheter, rättigheten att få en objektiv och opartisk process utifrån gällande lag, och en skyldighet att rätta sig efter beslut och dom. Men, hur är det med skyldigheter om rättigheterna inte respekteras?
Vi ser att en stor del av de som lever gömda i Sverige gör det därför att Sverige inte följer det europeiska skyddsgrundsdirektivet och inte följer UNHCR:s riktlinjer trots att båda är lag i Sverige. Tyvärr ägnar sig inte Migrationsöverdomstolen åt rättsvård och de juridiska bristerna i asylprocessen stadfästs i en atmosfär att rättslig likgiltighet. Det är därför svårt att förklara för de kristna konvertiterna och andra med giltiga asylskäl att de skulle ha en skyldighet att medverka till att de skickas till sitt hemland.
Gränsen mellan rätt och förföljelse kan ibland vara hårfin. Fotbojan, som är vårt medel för att tillse att brottslingar följer de anvisningar som de får för att leva bland oss är nu föreslagen som ett medel mot de som fått avslag. Om man då besinnar att Migrationsverket på sistone kallat många till samtal för återvändande trots att saken överklagats till Migrationsdomstolen blir förslaget lätt ett instrument för något vi noga bör förstå innan förhastade åtgärder föreslås och kanske blir beslutade.
Gabriel Donner, jurist
