Människan är en fantastisk varelse som har förmågan att reflektera över sin egen existens. I forna tider hävdade man att teologin (läran om Gud – eller fritt översatt läran om livet) var den högsta formen av akademisk nivå då denna lära handlar om människans innersta väsen. Utifrån dessa resonemang har man försökt att formulera lärosatser, trossystem, etiska principer allt i syfte att skapa en världs som är trygg och begriplig för oss alla.
Men under framför allt 1900-talet har denna idétradition utmanats av politiker och filosofer som ifrågasätter behovet av denna typ av idéer. Argumentationen har varit att religion är förlegat, religion begränsar intellektet, religion skall skiljas ifrån politiken och nu senaste skolan skall vara fri ifrån religion.
Problemet med den sekulära läran är att man utgår ifrån att allt går att förklara med rationella metoder och att allt som vi människor gör kan förklaras i naturvetenskapliga termer. Haken är bara den att vi människor är inte enbart rationella varelser utan vi är personer med förnuft och känslor. Vi känner och vi funderar, vi grubblar och vi söker. Kort och gott, alla reflekterar vi över livets mening.
Det går därför inte att plocka bort religionen ifrån det mänskliga livet, tvärtom behöver vi bli bättre på att samtala om religion både inom skolan och i det övriga offentliga samhället.
Det senare är extra viktigt i dag då vi lever i en allt mer globaliserad värld. Vi måste bli bättre på att reflektera över människors religiösa och kulturella traditioner. Vi måste också klara av att arbeta fram en gemensam grundetik som gäller för alla samtidigt som den enskilde är fri att utvecklas utifrån den egna tron och kulturen.
Det är utifrån detta perspektiv som jag med en dåres envishet hävdar att det svenska samhället inklusive skolan ska bygga på den judiskt-kristna etiken/naturrätten så som den formuleras i bland annat Europakonventionen och FN-stadgan avseende de mänskliga rättigheterna.
Magnus Jacobsson,
(KD)
