Willy Ahlberg­: Behöver vi verkligen kristna friskolor?

Dagens rapportering och ledarkommentarer omkring debatten om religiösa inslag i skolan har skapat ett antal funderingar omkring kristenhetens förhållningsätt till evangelisation, sekularisering, självförtroende med mera.

Min första fundering handlar om det sekulära samhälle som vi verkar i. Ibland verkar det som om det skulle vara vårt största problem. När vi beaktar alternativet, ett religiöst samhälle, så borde det framstå som betydligt sämre.

Ingen av oss vill väl ha tillbaka det samhälle, vars agenda till stor del styrdes av enhetskyrkan, med konventikelplakat och förföljelse av frikyrkliga. Inte heller vill vi nog ha en islamistisk stat. Det många kristna verkar vilja ha är en sekulär stat med starka kristna inslag, men frågan är hur rimligt ett sådant förhållningssätt är. Det kristna och sekulära borde vara oförenligt. Det bästa är nog en sekulär stat som på djupet respekterar religionsfriheten.

Det stora problemet för kristenheten torde i stället vara att kyrkan i så stor grad har sekulariserats. Det är som om man önskar sig en kristendom som är "balanserad" av starka sekulära inslag.

Men inte heller inom kristenheten borde kristendom och det sekulära kunna förenas. Det vi i dag behöver är ju i stället en profetisk kristenhet som är en stark röst rakt in i samhällsdebatten. Vi behöver kristna i alla demokratiska partier, som tar sin kristendom på allvar i de politiska avgörandena.

Den andra funderingen handlar om hur en sekulär stat bör förhålla sig till konfessionella inslag i diverse samhällsinstitutioner. Dagens nuvarande bevakning, när det gäller detta, handlar ju främst om skolan och därför ska jag begränsa mig till den.

Att skolan ska ge en bred kunskap om det omgivande samhället är ju en grundpelare i det demokratiska förhållningsätt som ska prägla skolan. Detta­ innebär bland annat att religionsundervisningen ska vara omfattande och relevant. Den frågan är en stor angelägenhet för oss kristna att bevaka.

Det är också viktigt att vi kan bevaka och påverka i den frågan med så stor tyngd som möjligt. Om en stor del av de kristnas barn går på kristna friskolor, minskar ju tyngden i deras argumentation omkring religionsundervisningen i samma omfattning.

Utifrån det jag delvis sett och framförallt hört av andra, så verkar det finnas mycket övrigt att önska när det gäller religionsundervisningen i skolorna. Som jag ser det vore det mycket bättre att lägga krutet där än att kämpa för bön i kristna friskolor.

När det gäller kristna friskolor så har jag starka betänkligheter utifrån två perspektiv. Det första perspektivet gäller behovet av friskolor över huvud taget. Att driva skolor i vinstsyfte anser jag är fel i sig, men den frågan lämnar jag.

Den andra frågan om konkurrerande pedagogik är svårare, men jag tror att vi skulle få en högre kvalitet för de skolor som släpar efter och en mer jämlik skola om vi tillät större pedagogisk flexibilitet och goda utvärderingar inom den kommunala skolan än att låta skolor konkurrera.

Det andra perspektivet gäller omsorgen om de kristna eleverna. En kristen skola kan ju på många sätt liknas vid ett drivhus, där barnen skyddas från ”de kalla sekulära vindarna”. Risken är då att när de ändå till slut utsätts för ”kylan”, så ”dör” de, som hårt drivna plantor som sätts ut på friland för tidigt på våren.

Elever i en sekulär skola utsätts ständigt för kylan och kanske växer sakta, men blir härdade. För deras ständiga tillväxt svarar fungerande kristna familjer, församlingar och kristna skolgrupper. Ännu mer än vi bör värna de kristna skolorna måste vi värna familjer, församlingar och skolgrupper.

Med kristna elever i kristna skolor blir ju kristna skolgrupper mindre eller icke existerande i profana skolor.

Den sista funderingen gäller vårt kristna självförtroende och evangelisation. Tror vi inte på familjen, församlingen, oss själva och framför allt på den helige Ande, när det gäller att sprida evangeliet och föra människor till tro? Måste vi ha hjälp av kristna skolor?

Då är det nog dags för en genomgripande inomkyrklig väckelse, innan vi kan förvänta oss den väckelse i vårt land, som vi längtar så efter.

Willy Ahlberg­, pensionerad pastor