I Dagen 27/4 går Gunnar Olofsson till frontalangrepp mot Israel under rubriken "Jerusalem – vem tillhör staden?". För den som vill tro på Bibelns Ord är svaret enkelt: Israel.
Nu drivs nog inte Olofsson av ett äkta intresse att få svar på den frågan utan hans ambition är att misskreditera Israel bortom all rim och reson. Från de kretsar han representerar kan vi inte erinra oss att vi en enda gång har hört ett enda positivt ord om Israel, heller inte något därifrån om att Israel blev en räddningens tillflykt för en förföljd och jagad folkspillra, som Adolf Hitler hade vigt sitt liv åt att förinta och stormuftin al-Husseini ville fullfölja.
Tvärtom fortsätter man i samma anda att angripa och misstänkliggöra judar och i förlängningen landet Israel. Hatet förblindar och artikelns alla faktafel är ett sorgligt men talande exempel på det.
Israel är en fungerande rättsstat, i samma grad som Sverige, med omutlig likhet inför lagen; och det gäller alla, judar, araber och andra, som är medborgare i Israel.
Vi nöjer oss med att ta upp två av Olofssons angreppspunkter.
Olofsson hävdar att det förekom ”etnisk rensning” 1948 då araberna ”fördrevs” från landet. Sanningen är precis tvärtom. När Ben Gurion läste upp Israels självständighetsförklaring klockan 16 den 14 maj 1948, var den en utsträckt hand till den arabiska befolkningen om att i samförstånd och försoning delta i det nya landets uppbyggnad. Det är ett aktstycke i högsta världsklass och ett föredöme i demokrati och mänskliga rättigheter. I total kontrast till detta står Hamas stadgar och andra viktiga dokument från Israels motparter.
I sina memoarer "Mitt liv" berättar "Israels moder", Golda Meir, hur hon personligen stod på Haifas strand och försökte förmå flyende araber att stanna kvar. Den verkliga sanningen var, och är, att araberna av sina ledare uppmanades att lämna landet för att underlätta för fem länders välbeväpnade arméer att förinta den nya staten Israel med sin militärt helt underlägsna lilla judiska folkgrupp.
Hade det gått som arabernas ledare önskat hade inte Gunnar Olofsson behövt skriva sin artikel, men då hade inte heller Guds Ord och löften till det judiska folket varit sanna.
Den andra punkten är att Olofsson varnar för förstörelse av kulturarv, som hamnar under Israels kontroll. Även den mest notoriske fiende till Israel borde inse att sanningen även här är precis tvärtom.
I Israel står arkeologi och historisk forskning mycket högt i kurs. Israel är ett strålande exempel på generositet när de till exempel vid Jerusalems befrielse 1967 överlät hela sitt heliga tempelberg åt muslimska myndigheter. Det är nästan som att överlåta Mecka åt det judiska rabbinatet.
Under jordansk ockupation förstördes däremot 50 synagogor och judar har i dag svårigheter att besöka sitt eget tempelberg, som står under muslimsk kontroll.
I Israel har kristna kyrkor och institutioner egen suveränitet över egendom och mark trots att en del kristna kyrkor under många århundraden haft en fientlig hållning mot judar och judendom, vilket gett näring åt antisemitismen med Förintelsen som kulmen. Trots detta ifrågasätts inte andra kulturers och religioners rättigheter, utan fast mer värnas de i Israel.
I Mellanösterns diktaturer, som Olofsson inte tycks ha någon kritik emot, vanhedras och förstörs judiska minnesmärken. Ännu värre är det i områden som behärskas av islamska extremistiska grupper.
Vårt fokus som kristna vänner till Israel är att vi är för och inte mot någon eller något – till exempel araber. Däremot agerar vi mot sådant som motarbetar Israel.
När man tar del av det Olofsson torgför är det uppenbart att Palestinagruppernas fokus inte är att vara för något men desto mer mot – Israel. Kan det vara så illa att engagemanget för palestinierna mest är ett svepskäl och falskt alibi för att uppnå huvudsyftet – att bekämpa Israel?
Magnus Jonegård,
Henry Nordin,
medlemmar av Israels Vänners styrelse
