De bibliska profetiorna har varit en viktig del av pingströrelsen som jag har vuxit upp i. Tjänstegåvorna var något som predikades ofta och jag tror att man var noga att se till att de olika tjänsterna fanns mitt i församlingen.
I dag är profeten i våra samlingar och intresset för det profetiska bibelordet näst intill utdött. Det kan finnas förklaringar i att det blev för mycket spekulation runt de bibliska profetiorna och att profeterna i våra gudstjänster talade för mycket eget eller att tonläget och uttryckssättet ibland blev konstlat – dessutom blev man kanske inte uppmuntrad i sin gåva.
I våra församlingar i dag finns helt klart en längtan efter Gud men också en tydlig längtan att bli relevant, så de övernaturliga inslagen blir ett bekymmer. Jag tror att vi lurar oss själva. Däremot tror jag på undervisning när man för fram profetior i gudstjänster på ett varmt och visligt sätt.
Det profetiska i en församling behöver ju inte vara att någon går till talarstolen och talar ut, det kan vara att vi viskar ord från Gud in i varandras liv eller att förkunnaren blir profetisk när han varnar för orättvisor och hat mot flyktingar till exempel. Det profetiska är inte så stereotypt som vi ibland gjort det till. Jag tror att vi måste komma loss i det profetiska.
De bibliska profetiorna är starkare och tydligare än kanske någon gång i historien. Det händer mycket nu men det är ganska tyst i våra kyrkor om det största av hopp! Jesu tillkommelse!
Varför så tyst? De bibliska profetiorna om den yttersta tiden är så djupt förknippade med Israel och det judiska folket. Det blir politik för många. Man köper omvärldens bild av det judiska folket och Israel, där Israel görs till en våldsverkare och en stat som vill slå mot sina grannar. Man ser inte att det är en andlig fråga. Judarna och Israel är Guds egendomsfolk. Öppna dina andliga ögon! Det finns för många teologer och för få bibelläsare, hörde jag någon säga. Naturligtvis inte hela sanningen men kan förklara en del.
Bengt Klintenberg,
Marieholmsbruk
