Vi vill i två debattartiklar diskutera vad kristen apologetik kan innebära och vilka problem vi ser då kristen apologetik negligeras i svensk kristenhet.
Begreppet apologetik är för somliga främmande och för andra välbekant. Eftersom vi riktar oss till dem som är inte känner till detta begrepp, kommer här en förklaring:
Det grekiska ordet apologia kan definieras som ”skriftligt eller muntligt försvar av en tanke, ord, handling, övertygelse, position, åsikt, uppträdande, idé, berättigande, synpunkt, teori, politik, eller gensvar på anklagelse”.
I grund och botten är det en missuppfattning att apologetik nödvändigtvis skulle ha en religiös koppling med tanke på begreppets egentliga innebörd.
I din vardag använder du troligen emellanåt ett försvar (apologia) utan att du ens reflekterar över det. Exempelvis kanske din hederlighet ifrågasätts om något har försvunnit på ditt arbete och du blir tillfrågad om du har orsakat detta. Du är oskyldig och gör då bruk av ett muntligt försvar eftersom du vill övertyga om din oskuld.
I vårt samhälle har vi sekulära apologeter som målmedvetet och systematiskt driver opinionsbildning i olika frågor för att påverka andra att tänka, tala, och handla efter deras rådande övertygelse.
De sekulära apologeterna (opinionsbildare, förbundsordföranden, partipolitiska ledare etcetera) har det senaste decenniet blivit allt fränare gentemot kristen tro. Humanisternas kritiska röst i samhällsdebatten, med deras ordförande Christer Sturmark, är ett tydligt exempel på detta.
Trots att svensk frikyrklighet är ungefär 70 gånger större i antal medlemmar så är tystnaden från kyrkan slående i samhällsdebatterna.
När vi som kristna får frågor om vår tro, reagerar de allra flesta, enligt vår mening, genom att antingen tiga om sin kristna tro eftersom man själv saknar svar, eller genom att svara att det handlar om hjärtats enkla tro, med ett religiöst språkbruk som är främmande för frågeställaren.
Det kan också hända att man berättar om sitt personliga vittnesbörd på ett sätt som bara övertygar en själv – eftersom det är och förblir en intern erfarenhet. Hur många har egentligen blivit kristna av redogörelser av personliga gudsmöten?
Alldeles för få, menar vi, eftersom det är din upplevelse som lyssnaren inte kan ta objektiv ställning till. Det personliga vittnesbördet är i många ateisters ögon religiösa vanföreställningar – och detta sägs vetenskapen ha bevisat.
I stället för att berätta om det som bara vi har upplevt måste vi kunna ge goda externa skäl för vår gemensamma kristna tro.
Det finns upp emot 30 olika gudsargument att presentera utifrån ett naturteologiskt perspektiv, som enkelt uttryckt handlar om att presentera hur världen är beskaffad. Det finns till exempel argument från universums uppkomst, som per definition inte kan ha uppstått ur ingenting. Ur ingenting uppstår ingenting. En orsakande agent måste ha funnits i samband med startpunkten.
Kyrkofäderna, reformatorerna och väckelseprofiler som till exempel Augustinus, Tertullianus, Knox, Luther, Wesley, med flera fungerade som apologeter för den kristna tron. Det är ingen slump att många av de största historiska kyrkorna i världen har använt apologetikens verktyg, och vi behöver inse att kommunikation om vår tros relevans och intellektuella hållbarhet är nödvändig i dag för att väcka och stärka de troende liksom kyrkans ledarskap.
Avslutningsvis vill vi säga att inte alla kristna är kallade att arbeta heltid med kristen apologetik, men att alla kristna däremot är kallade att försvara (apologia) vår gemensamma kristna tro. Det ser vi till exempel i 1 Pet 3:15, och även i de många situationer där Jesus själv var en apologet – honom som vi väl alla vill efterlikna.
Väl mött i nästa avslutande debattartikel.
Ronny Almroth,
Joel Samuelsson,
Emelie Rynningsjö,
Bength Gustafson,
Magnus Lindborg,
Facebookforumet, Svenska apologetik-sällskapets styrelse
