För ett tag sedan var jag och hämtade hem min son från ett års bibelskola på Johannelunds teologiska högskola. Jag kom fram en vacker vårkväll efter att ha kört i ett sträck från skånska Ljungbyhed till Uppsala. Mina stela ben behövde röra sig, så vi tog en promenad.
Min son hade mycket att berätta. Året hade gett honom så mycket som han ville dela med sig av.
– Jag tycker att det här är något som alla kristna ska göra, sa han.
– Vad? undrade jag och insåg att jag nog inte lyssnat ordentligt.
– Alla borde gå bibelskola. Alla borde läsa Bibeln varje dag. Man måste veta vad det är man tror på.
Jag lyssnade och mindes att jag själv hade tänkt på samma sätt när jag var i hans ålder. Kanske hade jag till och med varit lite hårdare. Jag hade tyckt att man inte kunde kalla sig kristen om man inte läst hela Bibeln. Att det var alla kristnas skyldighet att alltid kunna stå upp och försvara och förklara sin tro.
När jag blev äldre insåg jag att jag hade missat något väsentligt. Tro handlar om ett personligt möte och tron är kravlös. Det behövs personer i den kropp vi kallar för kyrkan som har kunskap och som kan förklara och undervisa, men tro får aldrig handla om, eller stanna vid bibelkunskaper. På den punkten höll min son genast med mig.
Veckan därpå var jag åter på jobbet bland mina elever på språkintroduktionen på en gymnasieskola. Två av mina killar från Afghanistan har inte tid att jobba med mina uppgifter på lektionen. De måste plugga kristendomskunskap. De har hittat en bra sida på internet som förklarar de viktigaste grunderna i kristendom på svenska och persiska. Den ena killen är döpt. Han går på gudstjänst nästan varje vecka och ibland på ungdomssamlingarna. I vintras var han på ett kristet nyårsläger. Den andra har berättat för mig hur hans ångest dämpas när han får lov att besöka en kyrka, när han hör prästen tala om ljuset, friden, kärleken och förlåtelsen.
Det finns ett stort mörker i de här pojkarnas liv. De har fått avslag efter avslag och i detta mörker har de sett ett ljus. De har drabbats av Kristus. De vet att deras val att konvertera innebär döden om de skickas tillbaka till Afghanistan. Ändå har de valt att ta emot Jesus i sitt liv. Det är inte ett val som beror på långa bibelstudier, på kunskap om vilka sakrament som finns, vad som är skillnad mellan den ortodoxa och den katolska kyrkan. Nej, de har valt kyrkan för att det var där de mötte Jesus, i ett personligt möte, i en relation.
Nu sitter de dock där och pluggar kristendomskunskap. De undrar om jag kan hjälpa dem att skriva ut texten.
– Inga problem, säger jag. Om någon undrar så är det en uppgift till religionskunskapen.
De skrattar och följer med mig till kopiatorn. Elva sidor till dem var blir det.
Det är detta Migrationsverket begär av dem. Exemplen här ovan, sakramenten, skillnaden mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan, det är autentiska exempel.
I Migrationsverkets värld är tron något som bygger på kunskap och fakta om kristendom. Jesus säger ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte för Guds rike är till för dem”, men i Migrationsverkets himmelrike finns ingen plats för barnen, för den senile, för den förståndshandikappade.
I Migrationsverkets himmelrike släpps bara de lärda in och deras lärdom har de tillägnat sig på bara några få månader. De få månader av deras liv de för första gången har tillåtits att ifrågasätta en världsordning som varit dem påtvingad sedan födseln. De som inte har denna kunskap dömer Migrationsverket till helvetet på jorden.
Säkert är det så att det finns flyktingar som väljer att konvertera för att de tror att det ska hjälpa dem stanna i Sverige. Men även i dessa fall måste vi inse att det är en desperat handling. Det är bland det absolut farligaste de kan göra.
I filmen Dear hunter finns en berömd scen när Robert de Niro spelar ett högt spel för att rädda sig ur fångenskap. Han ber att få tre kulor i stället för en i revolvern när han spelar ryskroulett med sin kamrat för att roa sina fångvaktare. Tre gånger sätter han och hans kamrat revolvern mot tinningen, tre gånger trycker de av. De har tur alla tre gångerna och därefter har de tre kulor att skjuta sig fria med. Den flykting som väljer att konvertera bara för att slippa utvisning spelar ett lika högt spel. Hur desperat är man då?
Är det rimligt att vi tillåter Migrationsverkets husförhör att ligga till grund för beslut i asylärenden? Är det över huvud taget rimligt att ifrågasätta någon människas tro?
Min son fick några visdomsord från mig där vi traskade tillbaka till bibelskolans studenthem.
– Det hänger inte på prestation och kunskap. Allt är nåd! Allt är nåd!
Sedan gick vi upp till andaktsrummet och bad för mina båda afghanska pojkar.
Richard Wieland,
lärare, aktiv i nätverket "Vi står inte ut"
