Marcus Jonsson: Skamligt om Israel, Diakonia!

Det Joakim Wohlfeil inte nämner i sin text (Dagen den 3 juni) säger mer om Diakonia än det han skriver. FN-organet Unesco används för att förneka den judiska statens existens; historiskt, kulturellt och religiöst. Diakonia har två gånger fått chansen att kommentera detta i Dagen, men Wohlfeil väljer att i stället anmärka på de som är kritiska till FN-besluten och därtill allmänt beskriva hur bra hans organisation är.

Om Diakonia hade menat allvar med något i sina rättvisedeklarationer, hade Wohlfeil fördömt det faktum att Rakels grav gjorts till en muslimsk helgedom av politiska skäl. Men han tiger. Trots att det finns gott om historiska bevis.

Den muslimske geografen Muhammad al-Idrisi beskrev 1154 både hur Rakels grav ser ut och hur den ligger mellan Betlehem och Jerusalem. Under det Ottomanska imperiet fick judar nycklarna och ansvaret för skötseln av graven. Den turkiska makten fastslog 1827 att det var en helig judisk plats.

Graven var därefter under judisk kontroll fram till 1948 då Jordanien anföll den nyligen utropade judiska staten och ockuperade området. Fram till 1967 fick inga judar närma sig platsen, trots att arabförbundet och PLO beskrev den som en judisk grav.

Det är bara 17 år sedan PLO kom med påståendet att Rakels grav är falsk och ursprungligen var platsen för en moské. Sanningen är att den palestinska ledningen har förvanskat historien för att mer effektivt kunna mobilisera sitt folk mot Israel. Det tragiska och djupt allvarliga är att denna lögn sanktionerades av Unesco.

Hanteringen av Rakels grav är troligen det tydligaste exemplet på hur utstuderat politiska krafter arbetar för att förneka Israels närvaro i regionen. Det är ingen slump att den absoluta merparten av länderna bakom denna agenda antingen vägrar erkänna den judiska staten eller saknar diplomatiska förbindelser med Israel.

Dessa länder har insett att de trots ett numerärt övertag inte kan besegra Israel militärt, men de vet att de kan gå segrande ur en votering i Unesco eller andra FN-organ. Det är därför oförsvarligt att den svenska regeringen backar upp den här gruppen.

Wohlfeil menar att det som sker inte kan kallas antisemitiskt. Vad ska det då kallas? Diakonia har inte klargjort sin åsikt om Unesco-resolutionerna. I stället upprepas ståndpunkten att allmän kritik mot den israeliska regeringens politik inte är detsamma som antisemitism. Men jag har aldrig hävdat motsatsen. Tvärtom håller jag med Wohlfeil om att inte begreppet ska urholkas. Jag är därtill angelägen om att förstå hur dagens judehat tar sig uttryck.

FN:s generalsekreterare António Guterres har som bekant sagt: "Den moderna formen av antisemitism är förnekandet av Israels existens."

I april fick den tyska förbundsdagen en rapport på 311 sidor från den expertgrupp som noga har definierat antisemitismen och konstaterat att det även finns en Israelrelaterad form. Bland annat ges två exempel; när en dubbelstandard tillämpas och när Israel anklagas för apartheid.

Det första exemplet märks vid varje sammanträde med FN:s råd för mänskliga rättigheter. Den demokratiska staten Israel är en stående punkt på dagordning, medan inget annat land utsätts för samma kritik. Flera av rådets medlemsländer är dessutom diktaturer ökända för sina övergrepp.

Diakonia riskerar att falla på den här punkten eftersom biståndsorganisationen fördömer den israeliska säkerhetsbarriären, men har inte riktat ett ord mot Libanon som i november började bygga en hög betongmur runt det palestinska flyktinglägret Ain al-Hilweh.

Diakonia kräver att Israel ska häva blockaden mot Gaza, men nämner inte Egyptens blockad med en underjordisk mur som är 18 meter djup och sträcker sig en mil. Notera att båda dessa arabiska stater har vidtagit dessa åtgärder för att skydda sig från terrorism.

Även det andra exemplet från den tyska expertgruppen är illa för Diakonia som i egna dokument skriver att Israel skulle ha ett apartheidsystem. När motsvarande åsikt fördes fram i en FN-rapport tidigare i år, krävde FN-chefen Guterres att rapporten drogs tillbaka och författaren fick sluta.

Guterres har med några få uttalanden återväckt tron på världssamfundet. Detsamma kan inte sägas om Wohl­feil och hans biståndsorganisation. Trots de många orden för att framställa Diakonia som en opartisk och rättvis organisation, bekräftar Wohlfeil att denna kristna biståndsorganisation är allt annat i relationen till Israel. Det är skamligt.

Marcus Jonsson­, fd chefredaktör för det fristående kristdemokratiska veckomagasinet Poletik